Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Chopin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHOPIN. 639
nigliche Schloss, ända ned till damernas tournure, som han, i förbigående sagdt,
på det högsta klandrar. Särdeles muntrande är hans starka antipati emot natur-
vetenskapen och dess målsmän. Der förekommer t. ex. en skizz om en tank-
spridd professor, som på en offentlig middag midt uppe i ett lifligt, lärdt re-
sonnemang trummar med sina icke särdeles rena fingrar på sin grannes — Cho-
pins — tallrik, till icke ringa afsmak för denne nogräknade unge man. Här
fans således ett rikt ämne för satirikern och Chopin var icke den, som lät till-
fallet gå sig ur händerna. »Många af dessa personer», säger han, »tyckas mig likna
karrikatyrer, och jag har redan indelat dem i klasser.» Alexander von Hum-
boldt, hofmannen och mannen af verld, finner allena nåd för hans ögon. »Han ser
helt annorlunda ut, än de andre»; skrifver han ock: phan talade franska med
oss lika så väl, som om det varit hans eget språk; till och med ni, käre fa-
der, skulle hafva sagt det.»
Men allt detta, huru roande det än är, kunde hafva blifvit skrifvet af
nästan hvilken begåfvad gosse som helst. Och samma anmärkning gäller med
vissa inskränkningar om alla hans följande bref, så många som hafva kommit
till vår kännedom. Att de blifvit försedda med Chopins underskrift, ökar
föga deras betydelse; det vill säga, vi finna ingenting af tonsättarens egen-
skaper i hans skriftliga yttranden. Detta är så mycket mera anmärkningsvärdt,
som Chopin väsentligen tillhör, hvad man skulle kunna kalla musikens literära
eller poetiska tidehvarf. Representanterna för detta tidehvarf förde och föra
författarens såväl som tonsättarens penna. Namnen Schumann, Liszt, Wagner
belysa tillräckligt denna sak. Men Chopin tillhör i detta afseende den .tidi-
gare klassen af tonkonstnärer, hvilka voro och önskade vara ingentig annat än
tonkonstnärer. Å andra sidan — och detta ökar vår förvåning — saknade han
ingalunda uppfostran och till och med en lärd uppfostran. Mozart och Schubert,
och till en viss grad äfven Beethoven, kunde icke våga sig in på det literära
området, äfven om deras lust dertill varit än så stor. Men Chopin hade fått
sin bildning af en fader, som var på samma gång en nitisk och fulländad’ pe-
dagog, och under den senare delen af sitt lif rörde han sig i en af de mest
lysande, bildade sällskapskretsar, som verlden någonsin sett. Det är sant, att
brefven från denna hans pariserperiod ej mer finnas i behåll, men det synes
nästan obegripligt, huru han vid en jemförelsevis framskriden ålder plötsligen
skulle hafva kunnat utveckla literära talanger, som dittills legat i slummer.
Det må vidare anmärkas, att de flesta af Chopins bref voro stälda till hans
föräldrar .och systrar och innehöllo derför det mest oskyldiga, förtroliga prat,
och utan några anspråk på stilen. Men sådana voro äfven Mendelssohns, och
dock äro de rika på smakfulla, qvicka och patetiska vändningar, hvilka t. o. m.
kunde hafva väckt Madame de Sévignés afund. Verkliga förhållandet är, att
Chopins skaplynne var af en alltför subjektiv art, för att rigta en större upp-
märksamhet på de allmänna förhållanden, som hörde till hans konst eller i
sjelfva verket till hvilken annan fråga som helst. Han kände djupt, och för
Framtiden, 1877. 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
