Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Paul Louis Courier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL LOUIS COURIER. 657
framför allt Guds bud att lyda den öfverhet, som är; vi äro endast långsamma
med att skaffa oss underrättelser om politiska förändringar och sålunda, af fruk-
tan för att i ett oriktigt ögonblick ropa vive le roi! vive la Ligue! ropa vi
ingenting alls; och vi hafva med framgång följt denna regel i politiken ända
tills den dag, då Fouquet gick förbi en likbår, utan att taga af sig hatten.p
Inga slutna dörrar, säger Armand Carrel i sin Essai sur la vie et les
écrits de P. L. Courier, kunde hindra denna petition att tränga fram till
vederbörande, och det är ej att undra öfver. Den bild, Courier uppdrog
af Luynes, var och märktes väl vara en bild af Frankrike sjelft; och den
var så målad, att kloka och enfaldiga lika litet kunde undgå att betrakta
den. Den bildade allmänheten såg i la Pétition ett literärt mästerstycke.
Den olärde mannen lät sig vinnas genom dess sluga enkelhet i tonen
och antog dess utsökta konstmessighet vara idel naturtrohet; och politikern,
kritiker eller icke, kände dess verkan på sig sjelf och beräknade derefter dess
verkan på den klass, hvars sak den försvarade. Det var som om en fransk
bonde på gudomlig tillskyndelse hade stigit fram från de stumma jordtorfvorna
— en bonde i allting, som gör den franske bonden till hvad han är genom hans
naivelé, hans läraktighet, hans bonhommie, hans politiska likgiltighet, hans förskräc-
kelse för förändringar, — och yttrat tankar, som hans ståndsbröder ögonblickligen
måste igenkänna såsom sina egna, men yttrat dem på ett språk, som, under
det att det var begripligt för de lägre klasserna, måste beundras af de högre,
samt gifvit dem sin tillbörliga udd förmedelst -en ironi, som, om den undgick
de förre, endast kunde förefalla de senare så mycket skarpare. I sanning — bos
locutus erat och det på ett tungomål, som både hjorden och dess egare kunde
förstå. Här fans det tydligen en. man, som förtjenade både att fruktas och att
smickras, och fruktad och smickrad blef Courier. Decazes, dåvarande polis-
ministern, gjorde sak af la Pétition i sin strid med den yttersta venstern och
försökte alla medel att draga dess författare öfver på sin sida, men förgäfves.
Courier hade nu icke mer än förut någon lust för en politisk bana. Han lefde
på fullt allvar som en bonde, sysselsatt med sina vinplanteringar, sina skogar, sina
fält och sina tvister. Enligt sin egen uppgift plågades han af en maire, som
af ovilja mot honom vägrade att skydda hans egendom mot tjufvar. »Hvarje
gång jag plundras», säger han, Pmåste jag betala ut skadeersättning och ränta
derpå. Om jag blefve anfallen, förmodar jag, att jag skulle pliktfillas. Jag
hotas nu med att få mitt hus uppbrändt. . Om detta händer, blir jag niker-
ligen straffad för mordbrand.» I denna hårda belägenhet borde man väl på
något sätt begagna sig af anbudet till offentlig befordran. Courier infann sig
vid några ministeriela mottagningar, på det att myndigheterna i hans departe-
ment måtte, se sig för huru de behandlade honom för framtiden; och myndig-
heterna blefvo i följd deraf försigtiga. Till denna tid hör hans kraftfulla och
bitande, men, som man lätt kan föreställa sig, högeligen obetänksamma plaido-
yer för Clavier-Blondeau, som var i hans tjenst, och som varit föremål för den
oförtrutne mairens förföljelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
