Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Paul Louis Courier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
Under de två år, som följde på offentliggörandet af la Pétition, finnas inga
spår till någon politisk verksamhet å Couriers sida; men han hade lärt känna sin
styrka, och hans återuppträdande som offentlig skriftställare var, såsom i alla dylika
fall, icke annat än en tidsfråga. I det vi förbigå hans bref till l’Académie
des Inscriptions med anledning af hans förkastande såsom kandidat år 1819
(en skrift, som den tiden säges hafva väckt starkt uppseende, men som för
våra dagars läsare synes hafva förlorat sitt värde till och med i literärt hän-
seende i följd af den sårade fåfänga, som der röjer sig), komma vi till de bref
till le Censeur, i hvilka Courier lemnat fritt spelrum åt sin skarpaste ironi.
De vända sig mindre direkt och mindre utprägladt till hans »bröder, bönderna»,
och la naiveté villageoise är derföre uti dem icke så strängt bibehållen. Men
försvarandet af den klass, för hvilken Courier hade gjort sig till förespråkare,
qvarstår dock såsom hans yttersta uppgift, och brefvet af den 10 Juli 1819
innehåller den hemskt ironiska beskrifningen öfver, huru det var bestäldt med
böndernas frihet under den forna feodallänsstyrelsens dagar. Bonden, medgifver
han, kunde reda sig bättre då, än han gör nu för tiden. »Vi äro beroende af
en maire och en landtpolis, som mycket lätt råkar i dåligt lynne; och böter
och fängelse äro ingenting att leka med.» Men han erinrar sin redaktör, att i
forna dagar kunde en bonde dödas emot erläggandet af fem sous.
»Sådan var lagen. Hvarje adelsman, som dödade en lifegen, var förpligti-
gad att kasta fem sous i grafven. Men frisinnade lagar äro sällan praktiska;
och i de flesta fall gingo de fria från anklagelse, om de dödade oss. Nu kostar
det likväl en maire sju och en half sous i stämpelpapper till och med för att
fängsla en arbetare: och dessutom blanda sig domarena numera i saken. De
öfverlägga, och derpå uttala de sin dom i öfverensstämmelse med mairens och pre-
fektens goda behag. Men vi hafva vunnit inflytande, kan ni väl förstå, min
herre, under dessa fem eller sex hundra år. I forna tider voro vi ett folk,
som kunde beskattas, åläggas dagsverksskyldighet och dödas efter godtfinnande;
nu kan man endast inspärra oss i fängelse, Är detta icke nog? säger ni. Tåla-
mod, sakta och vackert; vänta blott fem eller sex århundraden till, och vi
skola tala till mairen lika fritt, som jag talar till er; vi skola kunna fordra
betalning, om han är skyldig oss penningar, eller klaga, om han tar ifrån oss
våra penningar, utan att behöfva frukta arrestering. Framåtskridandet röjer
sig i allting. På Montaignes tid hade en lifegen, som bans herre önskade
döda, kommit på den tanken, att han borde försvara sig. Det var en öfver-
raskning för hvar och en, isypnerhet för hans herre, som långt ifrån väntade
sig det, och för Montaigne, som förtäljer historien. Denne skälm hade gissat
sig till menniskans rättigheter. Han blef hängd; det förstås af sig sjelft, ty
man får icke vara före sin tid.»
På denna serie af bidrag till Censeur följa de två Lettres Particuliéres,
som kommo ut emot slutet af år 1820, af hvilka det senare innehåller en
oefterhärmligt qvick berättelse om en valförrättning i ett franskt departement,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
