Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Paul Louis Courier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL LOUIS COURIER. 663
jag studerat tystnadens konst under Robespierre, Barras och den store Napoleon.
Synnerligast under Bonaparte: denne hjelte bedrog aldrig någon, narrade aldrig
någon med pressfrihet eller något slags frihet. Han hade en anstrykning af
turken i sina administrativa åtgärder, men det fans intet svek hos honom.
»Han gjorde ingen hemlighet af sina kejserliga afsigter, hvilka alltid gingo
ut på endast att fritt få förfoga öfver våra personer och vår egendom. Våra
själar brydde han sig icke om; dock är det icke förrän på hans tid, som man
börjat befatta sig med. våra själar. Emedan han önskade att vara ensam om
att tala, ålade han först Frankrike tystnad, sedan hela Europa, och hela verl-
den höll sig tyst. Ingen yttrade en hviskning, och ingen beklagade sig, eme-
dan systemet hade den fördelen, att man under Napoleon åtminstone visste,
hvad man skulle hålla sig till. Jag tycker om detta slags styrelse, och jag
har försökt den andra. Fribrefvet kom, och man sade till oss: »Tala, skrif,
tryck, I ären fria; pressfrihet och alla andra friheter hafva tillförsäkrats eder.
Hvad ären I rädda för? Om I stöten er med de maktegande, så hafven I
eder jury, edra offentliga ransakningar, eder petitionsrätt, edra deputerade,
kallade och utvalde af er sjelfva. De skulle icke tillåta någon, hvem det vara
må, att göra eder orätt. Tala litet på försök; säg någonting!» Jag, stackars
narr, som aldrig hade hört talas om en gouvernement provocateur, utan tog allt
det der på god tro, öppnar min mun och säger: »Jag skulle föredraga, om ni
behagar, att icke subskribera för inköpet af Chambord.» Jag hade knappt hun-
nit yttra dessa ord, förrän jag blef gripen och kastad i fängelse. Sedan jag
sluppit derur,"’kan jag icke tro annat, än att det måtte hafva varit något miss-
förstånd. Så försöker jag med en annan anhållan. »Om det skulle vara er
goda vilja, mina herrarb, säger jag, hållande min hatt i båda händerna, »att
tillåta oss dansa på marknadsplatsen om söndagarne.» »Bort med honom igen,
gendarm — högsta böter och straff.»
Det andra af dessa Réponses innehåller den der lifliga och rörande berät-
telsen om den unge presten och det »vackra biktbarnet», som han lärt älska,
hvilken berättelse, såsom Carrel riktigt anmärker, har en kraftigare verkan för
sitt ändamål än något af de anfall, som i adertonde århundradets skrifter ome-
delbart rigtas emot biktsystemet. Härpå följde, år 1823, Gazette du Village
och Livret de Paul Louis, två obetydligare stycken, men som dock öfverflöda
på omisskänneliga och oefterhärmliga drag af författarens hand, samt Piece Di-
plomatique, ett uppdiktadt bref från Ludvig XVIII till brodern i Spanien,
som då befann sig midt uppe i politisk villervalla. Slutligen följer, år 1824,
Pamphlet des Pamphlets, och vi nalkas slutet af Couriers lysande, men alltför
korta bana.
Pamphlet des Pamphlets är i många afseenden det mest intressanta af
dess författares arbeten. Det visar oss, huru den store pampbletisten kastar
en mönstrande blick på sin verksamhet och förhärligar sin uppgift. Det börjar
med en af Couriers bästa bitar af dramatisk dialog, i hvilken de samtalande
"personerna förmodas vara Paul Louis sjelf och en M. Arthus Bertrand, en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
