Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte och tolfte häftet - Paul Louis Courier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. ELFTE OCH TOLFTE HÄFT.
de jurymän, som hade varit med att fälla honom i hans rättegång för Simple
Discours. Den offentlige åklagaren hade ofta under loppet af rättegången kallat
den anklagade en gemen smädeskrifvare.] Då han strax efter domens af-,
kunnande mötte M. Bertrand, frågade Courier honom öppet, hvad han fann
för straffvärdt i den sakfälda skriften. M. Bertrand svarade, att phan icke
hade läst den; det var en pamflett, och det var nog för honom.» Ombedd
att förklara betydelsen af en »pamflett», säger han, att det är em skrift
på några sidor — ett eller två ark endast. »Tre ark?» frågar Paul Louis.
»Möjligen i allmänt tal», svarar han; »men strängt taget har en pamflett blott
ett ark; två eller flera utgöra en brochure.» »Och tio ark — femton ark?»
»Utgöra ett verk — en volym.» Mycket nedslagen ber då Paul Louis enträ-
get M. Bertrand att på heder och samvete såsom en juryman säga, om han
verkligen anser Simple Discours vara icke en brochure, utan en pamflett, en
smädeskrift, och dess författare .en smädeskrifvare. »Jag skulle icke hafva sagt
er det», svarar M. Bertrand, »för att skona edra känslor; men det är sanning.
»Dock», tillägger han, Dom ni ångrar er, skall Gud i sin stora nåd förlåta er
i den andra verlden. Gå, min bäste herre, och synda icke mer; gå till S:te
Pélagie.» Derpå narrar Courier sin följeslagare att inlåta sig i ett konventio-
nelt lofordande af Pascals Lettres Provinciales, vvårt språks chef d’oeuvrer, och
sedan öfverbevisar han honom om, att äfven de verkligen voro smädeskrifter,
och deras författare en smädeskrifvare. M. Bertrand aflägsnar sig dock, utan
att vara öfvertygad, och det öfriga af »Pamfletten rörande pamfletter» egnas åt
ett skarpt och vältaligt försvar för pamfettskrifveriet, lagdt i munnen på en
engelsman, Sir John Bickerstaff, af hvilken Courier låter påminna sig om, att
Cicero, Demosthenes, Franklin och t. o. m. S:t Paulus sjelf hade före honom
varit verkliga pamflettskribenter; att »stora» (i betydelsen af »digrav) verk icke
hafva uträttat något, och att det i alla tider varit just pamfletter, som förändrat
verldens utseende. Och sedan Sir John slutat med en jemförelse mellan Paul
Louis och allmänna åklagaren å ena sidan samt Sokrates och Anytus & den
andra, svarar Courier på ett ställe, som en biograf framställer såsom ett »dun-
kelt afsked till lifvet», och hvilket, vi mäste medgifva det, anslår en sträng
af modlöshet, eljest ovanlig i hans skrifter. »Gånge denna kalken ifrån migpv,
säger han; »verlden skall nog gå framåt äfven utan min mellankomst, en svag
stackare som jag är. Jag är icke annat än flugan på hjulet, som väl kan
spara mitt surrande. Det rör sig, mina vänner, och skall icke upphöra att
röra sig. Om dess framåtskridande synes långsamt för oss, är det emedan vi
lefva blott ett ögonblick, men hvilken väg hafva vi icke tillryggalagt under de
sista fem eller sex århundradena! I denna stund rullar det fram på den jemna
marken, och ingenting kan nu hejda det.»
Pamphlet des Pamphlets var, såsom redan blifvit nämdt, Paul Louis chant
du cygne. Ett år förut, hade han i sin Livret, märkvärdigt nog, berättat,
huru en vän sade till honom: »Prends garde, Paul Louis, prends garde! les
cagots te feront assassinerp, och sitt dödssätt åtminstone hade han här verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
