Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Karl XII som konstvän. Af C. Eichhorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genhet, ett intresse som lika mycket är den verklige konstkännarens
som herrskarens, uppehöll Karl modet hos konstnären, äfven sedan
den bekymmersamma ställningen i landet hänvisat honom till ett
arbetande endast på papperet, i stället för i verkligheten. En annan
vigtig konstangelägenhet, också den ett omfattande snilles verk,
fullföljdes under hans regering och vann sin fullbordan mot dess slut;
vi mena Dahlbergs Sveciæverk, en vacker och för oss otroligt vigtig
minnesvård af Sveriges stora tidehvarf och dess byggnadssmak. Det
stacks till slut af den flitige Johan van ben Aveelen, som under
Karls tid (1698) inkallades för dess fortsättande, sedan den skicklige
Willem Swidde s. å. afiidit. De första årens krigiska ära, de
se-nares olyckor gjorde, att för öfrigt knappt något märkligare eller mer
omfattande företag i skön konst under Karls tid förspordes; och äfven
på enskilda händer hvilade verksamheten åt detta håll. Endast få och
mindre betydande byggnader uppfördes; Wredeska (sedan Falkenbergska)
huset vid Drottninggatan och några andra kunna nämnas såsom prof
på den tidens smak i byggnader, hvilken för öfrigt är ganska torftig.
Några af Tessin utförda enskilda hus och landtslott utgöra dock ett
undantag härifrån; så bland andra Sturefors i Östergötland, påbegynt
1704. Skulpturen, hvars skaplynne, sådant det då gestaltat sig, ej
behagade konungen, och detta utan tvifvel med rätta, kan ej heller
från denna tid uppte något verk af högre betydelse. Hufvudorsaken
härtill är väl att söka i den omständigheten, att denna konst då ej
ägde någon inhemsk målsman af större snille och derför af Tessin,
byggkonstnären, ej ansågs som något annat än en hjelpkonst till hans.
Den flitige, men ej synnerligt begåfvade Pbecht och hans verkstad
förslog således fullkomligt att fylla den stora allmänhetens behof af
epitafier och altarprydnader samt borgerliga omeringar för
boningsrummen. Hans lärjungar förblefvo alla vid mästarens handtverk, det
bättre ornamentsbildhuggeriet, och Sverige måste derför från
främmande land inkalla de konstnärer, som skulle pryda dess konungaborg
med en högre skulpturs verk. Sannolikt skulle ock, i händelse af
gynnsammare förhållanden, René Chatjveau, den skicklige, om ock
manierade, mästaren, främste mannen bland de af Tessin inkallade,
förmått bilda och fortplanta en skola för sin konst Han lemnade
imellertid landet efter en sjuårig vistelse 1700, och efter honom vidtar
en fullkomlig lucka i vår skulptur historia för tretio år. Måleriet åter,
som genom Ehrenstrahl, ett snille af första rang, vunnit erkännande
hos den bildade delen af folket, då aristokratien, och derigenom fått
en något så när fast fot, fortlefde egentligen på grund af detta
anseende, ehuru med aftagande intresse å konstvännernas och minskad
förmåga å konstnärernes sida. Det var David Kbafft, som bildade
skolans kärnpunkt; och, som vi sågo, hade han tillfälle att komma i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
