Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Första bladet af den nyare norska poesiens historia. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Envolds Falsens toner mellan 1801 och 1808, hvarest det förstnämnda
är ännu heter: »I nordiske Maend» och »Codaniske Bölge», »Dannebrog»
och »Daniens strand», under det att det 1808 allaredan heter: »For
Norge» och »Normandens mod», »Norriges Fjaelde» och »Nordhavet».
Det var en förändring i fraseologien, men maneret, hela hdllningen och
andan var den tids, då norrmännens poesi egde herraväldet i
Köpenhamn. Det var desamma förmåner, densamma lycka man svärmade
för nu, blott namnen voro förändrade: man had framgent »Ceres
ned-smile», men det var ej mera till »Tvillingrigeme» och »Fredrik Ejegod»,
det var till det unga, eller, såsom man hellre uttryckte sig, det »gamle»,
Norge; man omgaf tronen med desamma allegoriska emblemer,
förändringen var blott den,‘att »Fredrik Ejegod» nu hette »Carl». — Dock,
ett nytt hade man fått, ett litet stycke historia, som man hade rätt
att vara stolt öfver: Riksförsamlingen på Ejdsvold, och denna måste
na bilda surrogat för den sammanhängande historia, söm saknades; ty
denna brist blef tidigt känd och saknaden deraf utfyld af ett öfverdrifvet
lofprisande af Ejdsvolds i och för sig käcka och lyckobringånde, men
dock ingalunda, såsom man gema inbillade sig, alldeles makalösa
bedrift
Vi nämnde, att man i dessa dagars poesi gema benämnde Norge
»det gamle Norge». Detta var ett. slags försök att ersätta den historiska
kontinuiteten genom att låta fantasien göra ett lätt språng öfver de
400 åren och utan vidare kedja Ejdsvolds saga till Olafers och
Ha-koners, och frasen gled ner, utan att någon gjorde sig samvete deröfver.
När vi genomläsa till och med de bättre af den tidens sånger en
40 å 50 år senare, finna vi enformig bomhast och prålande patriotism
såsom den tidens starkast framträdande jäsningsmedel. Det är ett
o&flåtligt upprepadt prisande af den norska forntidens storhet samt
försäkringar om att denna forntids dygder och tapperhet nu på nytt
vaknat, som utgör hufvudtemat i dessa sånger, visserligen varieradt på
mångahanda behagliga melodier, men dock alltid igenkänligt.
Händelserna under året 1814 voro för denna poesi ej en väckande sporre till
allvarliga och innerliga sträfvanden att utveckla det nedlagda fröet; de
voro för densamma endast ett opus operatum, på hvilket slägtet under
lång tid kunde lefva. Öfverallt möta vi parallelismen mellan forntid
och nutid.
I Bjerregaards »kronede» nationalsång heter det:
»Oldtid, da svandt, men din hellige Flamme
Blusser i Nordmandens Hjerte endnu,
End er af Æt og af Kraft han den samme» — I
I S. O. Wolffs »Hvor herligt er mit Födeland» äro blott orden ombytta:
»I Fjældets Søn endnu jeg ser
Et Skud af gamle Kjæmpestamme.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
