Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Första bladet af den nyare norska poesiens historia. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andliga sjelfständighet, som fordras för att utveckla en nationel
litteratur och konst, plötsligt genomträngt folket; det säg sig fortfarande
om efter de gamla förmyndarne. Sverige stod ej ännu i nägot
förhällande af hvad slag som helst till Norge; man vände säledes
tillbaka till det gamla kära Köpenhamn och utnämnde det till Norges
litterära och öfverhufvud taget kulturhistoriska hufvudstad tills vidare —
tills man sjelf lärt att stä och gä pä egna ben. Ty den tiden kunde
ej länge uteblifva: Norge hade ju ånyo inträdt i de sjelfständiga
nationernas led; »Kongeriget Norge er et frit, selvstændigt, udeleligt og
uafhændeligt Rige» hade det hetat vid Ejdsvold, och man hade der sjungit:
»Det er fuldbragt, med Mod og Haab
Vi fremad se og smile.»
Den 4:e November hade, långtifrån att rubba denna oafhängighet
och sjelfständighet, blott gifvit den fasthet, och det var känslan af
denna oafhängighet, som nu genomträngde alla grenar af landets
utveckling. Det vore oriktigt, att härvid betrakta poesien såsom det första och
högsta uttrycket af detta nya kulturlifs friskhet; nationens lif var och
måste vara företrädesvis riktadt på att förskaffa sig en betryggad
materiel ställning; en grundval skulle först läggas, på hvilken sedan en
mognare, mera utvecklad lifsform blefve i stånd att utveckla en poesiens
blomstring, och det kan således icke förundra oss, att vi under de första
lustrema af den nya frihetstiden väsentligen finna oss i poesien bundna
vid en försvunnen tids former.
De norsk-danska diktarnes hemresa vid århundradets början, då
Rein, Zetlitz, Falsen, Sagen m. fl. uppslogo sina högsätesstolpar i
fäderneslandet, föranledde med nödvändighet en anslutning till de poetiska
former, som hade blomstrat i Köpenhamn mot slutet af 18:de
århundradet. Claus Friman sjöng ju ännu 1829 vid »Homelens» fot, Johan
Nordal Brun satt ju ända till 1816 och förde ej blott biskopsstafven,
utan ock sångarspiran i det »syvfjældomkrandsede» Bergen såsom
en heros från den tid, som i Danmark vikit för en ny dag genom
Oehlenschlägers mägtiga framträdande, hvilket efterföljdes af
Grundtvigs, men som i Norge fick en oförmodad efterblomstring under åren
närmast efter 1814. Hittills hade ju Norge tropligtigast mottagit som
en gåfva all den poesi, som bragtes det stämplad och emballerad
såsom god vara från Köpenhamn — hvarifrån skulle väl då plötsligt ett
renadt skönhetssinne, en söndrande kritik resa sig hos det unga folket?
Det skulle ej en gång ha varit naturligt, om ett sådant sinne och en
sådan kritik vant tillfinnandes. Långt naturligare var det att en tid
framåt hombast och retorik fingo gå och gälla för poesi.
Af hvilken art utvecklingen från den föregående tidens poetiska
uttalanden var, visar sig förebildligt i den förändring, som egde rum i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
