Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Första bladet af den nyare norska poesiens historia. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(1819); den fantastiska kolorit, hvilken som en frukt af Hoffmans
nattliga verksamhet bland de tyska romantikerna, sväfvar öfver en
del af Ingemanns berättelser, hvarest den naturliga marken likasom
omärkligt drages bort under läsarens fotter, så att denne plötsligt
befinner sig midt inne i fantasiens verld, återfinna vi i den intressanta,
men bizarrt sjukliga Hansenska dikten: »Palmyra», der en person från
nutiden plötsligt föres in i Palmyras underverld och drottning Zenobias
dagar, men dervid också är för framtiden förlorad för det yttre lifvet —
folkvisans bergtagning, öfverförd i konstpoesien. Till den omhandlade
riktningen hörer också, oaktadt den spelar på det moderna lifvets
grund, den i Hansens »Digtninger, samlede 1825» förekommande
romanen: »Keadan eller Klosterruinerne», en berättelse, som för öfrigt, i
parentes sagdt, väl har haft det egendomligaste öde, någon bok kan
uppvisa. Tryckt och derpå eftertryckt i Elmqvists »Læsefrugtep>,
plagierades den derifrän till en tysk berättelse, hvari blott några fä
omständigheter äro förändrade, af L. Kruse under titeln: »Die
Kloster-ruine in Norwegen», och blef slutligen öfversatt tillbaka på danska af
Schom i Riises »Nyt Bibliothek for Morskabslæsning». (Hansens »Luren»
har för öfrigt haft ett något liknande öde.)
Stundom rörde denna romantik sig på nationel historisk grund,
men då ej med framgång, ty det nationella bestod här, förutom i
ämnet, allenast i en uppskrufvad, ja, förvriden stil, närmast danad
efter vissa i Danmark vid fomminnesstudiets återupptagande vid slutet
af förra århundradet förfärdigade sagoberättelser, i hvilka det
fomtids-messiga frambragtes genom att skrifva »udi» i st. f. »i», »hannem» i
st. f. »ham» o. s. v., hvarigenom man inbillade sig hafva efterliknat
sagans värdiga stil.. Sådana berättelser från Hansens hand äro:
»Hildas Saga» och »Cecilias Saga», en högst orimlig liten historia från
kristendomens införande med tillhörande apparat af innebränning och
en såsom död ansedd älskarinna, som utan vidare lefver upp igen
o. s. v. Han införde i dessa berättelser skrifvandet af: »Alfaudur»,
»Pallurin» o. d. för att ersätta hvad framställningen saknade af natur
och sanning. Man höre endast början af »Hildas Saga» för att bli
öfverbevisad om hvilken otrolig affektation, Hansen här för någon tid
hade slagit in på: . ’
»Urda! alvorlige Ygdrasils Mø! Hvorhen stirrer dit mørkeblaa
Blik fra Doffrafjæfls Tinde? Frasagn samler Skjalden, naar han sætter
sig ved dine Födder i Maaneskinsnatten og vender Øjet mod den
Kant, hvorhen du skuer. Hvad risler Drifa om, Urda? Hvad betyder
den hvide Bauta ved Vermaaens Bredde? Hvad bruser Voven gjennem
Vikina? Hvorom suser Stormen omkring Spangereide, naar den leger
med den hvide Sand?» o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
