Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Första bladet af den nyare norska poesiens historia. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna qvasi-nationalhistoriska romantik i andra former fortsatte
Hansen i sina misslyckade, få dramatiska arbetet. »Den gjenfundne
Søster», som utkom i »Digtninge, samlede 1825» och behandlar Nors
och och Gors saga, visar lika så mycket som »Hakon Athelstan», att
han ej förmådde beherrska hvarken dramats form eller de mägtiga
andar, han frammanat. Det var i novellen, Mauritz Hansen skulle
vinna sin valförtjenta lager; ty det var i den han skulle lösgöra sig
ifrån de främmande förebilderna och hemta sina skildringars kraft
från naturen och fantasien. Här först blef han sig sjelf, och här
beror hans verksamhet på hans åskådning af lifvet och på hans fantasis
idealiserande kraft.
Man kan aldrig fä ett klarare begrepp om huru betydelsefulla
den mångsidiga åskådningen och ett rikt, utåt iakttagande lif äro for
den diktapde fantasiens befruktande än genom att iakttaga Mauritz
Hansens förhållande till behandlingen af de mångfaldiga arter af
ämnen, som han företog sig att utarbeta i novellistisk form. Inskränkt af
småstadslifvets trånga och insnörande förhållanden, kunde hans blick
ej räcka långt utöfver lifvet, och när han i sina noveller företog sig
att skildra förhållanden, som lågo utanför hans åskådnings krets
misslyckades framställningen alltid i samma grad som stoffet var
honom frmmande, och förgäfves använde han då en mångfald af epiteta
omantia för att göra sin eljest så naturliga och behagliga stil till ett
uttryck för tanken. Ju mera han sjelf tillhörde den verld, han
skildrade, desto friskare, käckare och naturligare blefvo skildringarne, ju
fjermare han stod från den, desto mera vacklande och osäker blef
teckningen.
Sålunda stå Hansens noveller ur det högre samfundslifvet,
isynnerhet när det tillika rör sig på utländsk botten, tillbaka för hans
skildringar af den norska bondeklassens lif — och dessa bilder af
bondens lif träda i sin ordning starkt i skuggan för hans skildringar
af medelklassens förhållanden i de norska småstäderna, de förhållanden,
som omgåfvo och stämplade hans eget lif. »Hvad jeg kjender, derom
kån jeg bedst synge», sade Claus Friman.
Vi skola nu i korthet betrakta dessa tre grupper af arbeten, hvari
Hansens novellistiska författareverksamhet utpreglade sig.
Det gifves ett åskådande, som ej är omedelbart och dock är ett
åskådande; jag behöfver ej hafva med mitt yttre öga sett ett föremål,
en lifssfer, för att skildra det eller den originelt; min fantasi kan ha
åskådat den genom inre erfarenhet, genom studier; och vi kunna
således påstå, att äfven Hansens skildringar af det högre, väsentligen
/Utländska samfundslifvet berodde på en genom studier och inre
rörlighet förvärfvad åskådning af sjelfva ämnet. Men hur inskränkt denna
åskådning var i jemförelse med hans omedelbara, med det yttre ögat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
