Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Första bladet af den nyare norska poesiens historia. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I »Svigerdatterén» har Möllman åter denna obegripliga tur att
straxt — efter en enda natts vistande i huset — blifva invigd i en
mycket subtil och romantisk historia, om huruledes man i kärleksfull
afsigt bedrager en gammal blind svärfader med hänsyn till hveni som
är hans svärdotter. Möllman gifver sig åter — likasom i »Luren» —
till att agera försyn och gifver naturligtvis saken den lyckligaste
upplösning.
»Den gale Christian» är onekligen både den täckast komponerade
och bäst berättade af dessa skizzer. Det hvilar verkligen en skugga
af fjellets fasa öfver denna lilla berättelse; det hela Iemnar det intryck
efter sig, att författaren här har haft en lefvande modell; i samma
mån öfvergår stycket till en karaktersbild i stället för ett
situations-stycke, och det hela blifver varmt och fullt af lif. Det gripande i
skildringen af den olycklige vansinnige störes endast af den
oundviklige hr Möllman, som öfverallt vinner — till och med den
vansinniges — förtroende.
Se vi bort från den flera gånger påpekade enformigheten i
utveckling och upplösning, som onekligen verkar i hög grad störande,
så är det en god del friskhet och jemnhet i framställningens yttre
form. Stilen är här, i motsats till den föregående klassens, behaglig
och naturlig, och vi hafva kommit ett godt stycke framåt. Men
deri-mot kan det ej lätt undgå oss — hvad man ej behöfver vara djup
iakttagare för att se — att Hansens bönder äro ett slags
halfmenni-skor, ej en gång »förklädt stadsfolk», som man säger, utan ett slags
endast i Hansens naiva fantasi existerande väsen, hvilka endast hafva
vissa yttre likheter med de verkliga norska bönderna. Hansen kände
sannolikt bondeklassen mest genom bönderna på östra kusten närmast
städerna, från hvars lif imellertid den romantiska poesien för
längesedan hade flytt; några resor kunde icke göra honom förtrogen med
befolkningen i landets af halfkulturen mera oberörda distrikter; ty
der är bonden otillgänglig och sluten samt öppnar icke så lätt sitt
innersta, men Hansen behöfde just öppenhj ertiga, pratsamma och på
samma gång vildt romantiska bönder, hvilkas förtrogne han kunde bli;
emedan han var misstrogen med hänsyn till den romantik, han skulle
flnna hos bönderna på sina resor i Norge, förde han ju med sig i sin
nattsäck en portion tysk romantik, och med denna förut anlagda
apparat kunde han naturligtvis omöjligt få blick för allmogens innersta,
sanna väsen; han måste då utanpå de bondklädda tankefostren stryka
romantikens fernissa, i stället för att söka och finna den poesi, som
lefver så rikt, men tillika så djupt dold i det norska fjellfolkets eget
bröst.
Vi stå här framför det egentliga hufvudfelet i Mauritz Hansens
författarskap: det romantiska, som utgör en så vigtig sida af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
