Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Första bladet af den nyare norska poesiens historia. Af L. Dietrichson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diktning, är för honom ej införlifvadt i den poesi, som bildar all
diktkonsts, ja, öfVerhufrud all konstnärlig produktions djupaste, inifrån
genom dikten och konstverket uppenbarade grund, det romantiska
ingår ej en gång organisk förbindelse med hans diktareverksamhet, utan
framstår städse som ett dem utifrån tillfört aggregat. Detta skall en
blick på det romantiskas förhållande i de Hansenska berättelserna och
romanerna visa oss. Den sanna uppenbarelsen af det romantiska, af
det bakom formen dolda, mot oändligheten hänvända elementet i
poesien, är naturligtvis den menskliga karakteren. Karaktersteckningen
blir således kärnan, hvars romantiska väsen blott behöfver en handling
eller en omgifning för att uppenbaras, — och denna handling och
om-gifning mottaga då naturligtvis sin färg från de karakterer, som röra
sig i dem; de afspegla så detsamma romantiska lif, som rörer sig
i karakteren. Men detta är långtifrån förhållandet med Hansens
berättelser; man blir lätt varse det oäkta i den Hansenska romantiken,
isynnerhet i hans skildringar af allmogens lif; den utgår icke från
karakteren, utan finnes inlagd i den mer eller mindre ovanliga
situationen, antingen som handling eller som omgifning. Det är isynnerhet
två stereotypa apparater, som Hansen brukar för att få sina situationer
romantiska, och utan hvilka en mängd af de Hansenska berättelserna
icke skulle finnas till, det är: hemliga vistelseorter, isynnerhet
undangömda hålor, och — förvexlingar, det må nu vara af barn eller af
älskarinnor, hustrur etc. Af Hansenska hålor och hemliga gömställen
erinrar jag mig utan vidare ansträngning: hålan i »Othan af Bretagne»,
hålan i »Laminlamme», hålan i »Schachten», ruinen i »Keadan, eller
Klosterruinen», och det hemliga gömstället i »Luren» — af bortbytta
hustrur, barn o. s. v. påminner jag mig straxt: »Det besvarede
Sporgs-maal», »Eventyret paa Rigsgrændsen, »Keadan», »Tvillingsøstrene»,
»Svigerdattéren» o. 8. v., medel, som äro satta i så ringa förbindelse
med karaktererna, att de ofta blott gifva en afstickande bakgrund för
hvardagliga personligheter.
Imellertid skulle man i hög grad taga fel, om man trodde, att
det var denna knutarnes sammanslingring och detta apparatens
användande, som utgjorde Hansens konst — nej, det var tvärtom just
karaktersteckningen, som var hans egentliga styrka, men det var blott på
ett sällsynt och inskränkt fält, han förstod att göra bruk af den; det
var nämligen när han i den trohjertade poetiska skildringen af
medelklassens lif kunde bryta med den falska romantikens glans eller
åtminstone verka oafhängigt af den. Teckningen af hvardagskarakterer
i hela deras individuela egendomlighet, i hela hvardagsenkelheten, så
som han verkligen kände dem: detta fält var Mauritz Hansens, der var
han en författare af hög rang. Ty liksom af sig sjelft utbreder det sig
öf-ver dessa framställningars enkla naturtrohet en idealitet, som höjer dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
