Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bernhard von Beskow. † Minnesteckning. II. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runeberg. Han icke blott anknöt en förtrolig brefvexling med den
store finske skalden och dennes snillrika, förträffliga maka; han var
tvifvelsutan ej heller personligen overksam vid de offentliga
utmärkelser, som på senare tider kommo från Sverige Runeberg till del och
öfver hvilka denne så oförstäldt uttalat sin hjertliga glädje och stolthet.
Efter år 1824 vände sig Beskow till den dramatiska dikten och
skref Erili den fjortonde, sorgspel i 2 afdelningar, hvardera i 5
akter, 1826, Hildegard, sorgspel i 5 akter, och Torkel Knutson, sorgspel
i 5 akter, 1830, båda utgifna tillsammans med Birger och hans Ätt,
sorgspel i 5 akter, under den gemensamma titeln: Dramatiska Studier,
1836. 1 Hildegard, i likhet med de två andra sistnämda styckena tillegnad
nyromantikem Tieck, gå ännu igen de ryktbara tre dramatiska
enheterna, hvilka fosforistema, under striden mot den franska smakläran,
längesedan hade afklädt såväl autoritetens som sunda förnuftets
betydelse. Dessa pseudo-aristoteliska enheter hafva varit mycket sega i
vår höga nord; ty år 1853 höjer Cygnæus på nytt den estetiska
her-kules-klubban mot dem, i sin afhandling: Konung Erik XIV såsom
dramatisk karakter. Om Beskow yttra? Cygnæus i anförda afhandling
följande i många hänseenden vackra och träffande ord: »Schiller har
blifvit följd af en svensk skald, hvilken tänkt högt om konsten, såsom
endast fä det gjort i den kulna norden, den der har så många
frostbitande nätter för konstens ömtåliga blomster. Men om han allvarligt
respekterar skaldekonstens fordringar, har han dock ej känt sig
befogad, att med förakt kasta tillbaka de rättigheter, historien vill göra
gällande i afseende å det slag af dramatisk dikt, som från henne
lånat ej blott sitt namn, men äfven så mycket annat, mera väsendtligt.
Det är Beskow, som i sin Erik XIV i högre grad än någon annan
skald, hvilken lagt hand vid samma ämne, sökt förlika historiens reella
och poesiens ideella kraf, och som äfven, om han ej fullkomligt lyckats
i detta förmedlingsforsök, likväl skänkt sitt lands vittra litteratur ett
historiskt drama, såvidt vi förstå, af intet annat derstädes öfverträffadt»
Ungefär samma omdöme kan med fog fällas öfver Beskows drama
Torkd Knutson. Det är ädelt och värdigt anlagdt, uppvisar
förträffliga historiska taflor, men är med allt detta, likasom tillsvidare hela
det historiska dramat i Sverige, blott ett förmedlingsförsök mellan
historiens reela och poesiens ideela fordringar. I Sverige har ännu
icke något sjelfständigt skapande dramatiskt snille framstått, och vi
sakna, oaktadt många löftesrika anlopp, sjelfva den förberedande,
konstnärligt utvecklade skola, på hvars grundval en äkta nationel dramaturg
kunde uppföra sin byggnad. Shakpeare föregicks af Lily, Whetstone,
Mariowe, Green m. fl., Calderon af Lopez de Vega, Tirso de Molina
och en mängd andra betydelsefulla dramaturger. Beskow har sjelf i
sina Vandrings-Minnen, del 2, vid skildringen af Titian och den vene-
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
