Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bernhard von Beskow. † Minnesteckning. II. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorda personligheten framstår såsom kulturens och hela lifvets
all-herrskande centrum. De äro till en stor del skrifna endast för snillens
och »kännares» räkning och bära omisskänneligt pregeln af hvad man
kallat bildningsanstokrati. Men just genom det lifliga
personlighets-medvetande, hvaraf de fyllas, bilda »Vandrings-Minnena» en naturlig
öfvergångslänk till Beskows senare, klassiska skriftställareperiod, då
han äfven tecknade minnen, ehuru ej längre på snilletillbedjans
förnäma guldbotten, utan på fosterlandskärlekens brinnande grund. Innan
vi öfvergå-till denna period, måste vi dock kasta en blick på Beskows
utveckling och verksamhet på ett annat område, än det nu skildrade
estetiskt-litterära.
Beskows fa der önskade, såsom redan förut nämt blifvit, att
erhålla sonen till biträde och fortsättare i sin affärsrörelse. Den unges
håg för de sköna konsterna, och enkannerligen lör målningskonsten,
kom honom att ändra beslut; men då hågen, efter en kort tillbedjan
af musiken, slutligen vände sig till litteraturen, fordrade fadern, som
troligen ansåg pennan ännu mindre än penseln kunna i Sverige föda
sin man, att sonen skulle ingå såsom embetsman vid finansväsendet.
Dessutom fastade han såsom vilkor för sonens qvarstannande på denna
bana, att hans framsteg på befordringsvägen skulle bli temmeligen
snara. Detta vilkor var öfverflödigt Beskows personliga älskvärdhet,
i förening med hans snille och duglighet, gjorde honom strax i början
denna väg mycket lätt. Efter att år 1814 hafva ingått i
finans-expeditionen, befordrades han redan året derpå till kopist, 1816 till kanslist
och 1818 till protokollssekreterare. Detta var ju rätt vackert på fyra
år! Från 1821 till och med 1825 tjenstgjorde Beskow såsom
protokolls-förande i statsrådet och allmänna beredningen, på samma gång han
utförde en mängd andra, allmänna förtroende-uppdrag. Carl XIV
Johan fastade synnerlig uppmärksamhet vid den unge, talangfulle,
vittre och personligt angenäme embetsmannen och utnämde honom,
kort efter att Beskow vunnit stora priset för »Sveriges Anor», till
expeditionssekreterare och handsekreterare hos kronprinsen Oscar. Genom
sistnämda anställning, vid hvars tillträde Beskow tillika afträdde från
den egentliga embetsmannabanan, öppnades för honom det
vidsträcktaste falt för vinnande af menniskoerfarenhet, på samma gång den
tillät honom egna tillräcklig tid åt sin fortgående litterära utveckling.
Sedan Beskow 1826 blifvit adlad, var han under 1828—1830-årens
riksdag ledamot af förstärkta stats- och förstärkta konstitutions- samt af
expeditions-utskottet Men den parlamentariska verksamheten var icke,
märkvärdigt nog, då man betänker Beskows öfverlägsna personliga
gåf-vor, i hans smak, och han begagnade sig icke vidare af sin förvärfvade
sjelfskrifvenhetsrätt att taga del i riksdagens förhandlingar. Beskow
fortfor imellertid ännu en tid att taga del i det politiska lifvets stri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
