Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bernhard von Beskow. † Minnesteckning. II. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycker man sig ännu höra ett eko från resignationsperioden vid seklets
början, till hälften epikureism, i dennes ädlare, ursprungliga
bemärkelse, och till hälften stoicism, som lifvets erfarenheter slutligen
af-tvungit äfven honom, naturens gunstling och lyckans söndagsbarn.
Dessa elementer smälta dock samman och renas i en praktisk optimism,
som ser sin idealbild i den ädle åldrige, som vet att det jordiska
lifvets alla njutningar, irringar och sorger endast varit medel för själen
att utveckla sina vingar till flykt mot evighetens rymder. Den gamla
snilledyrkan har här förvandlats och vidgat sig till allmänt human
verldsuppfattning.
Två af sina minnesteckningar, de till anläggning och omfattning
största, hann Beskow icke helt fullända innan döden kom pennan att
falla ur hans hand. Dock voro de så vidt framskridne, att de i alla
händelser uppfylla det ändamål, Beskow afsåg med dem, nämligen att
i dess rätta gestalt återställa minnet af två personligheter, som höra
till de mest omtvistade och mest märkvärdiga i svenska historien. Yi
tala här om Beskows Gustaf dm Tredje såsom honung och mmniska
och hans Karl dm Tolfte. En minnesbild. Men knapt har Beskow
lagt sina ögon igen och gått att hvila hos sina vänner Berzelius och
Crusell på Solna kyrkogård, innan man skyndat sig att mot honom
slunga den tillvitelsen, att han flck »på gamla dagar ett slags mani
att feja och polera på envåldskonungars statyer»1), hvilka ord innebära
att Beskows beundran och kärlek för Karl den tolfte och Gustaf den
tredje skulle egentligen härflyta af sympatier för envåldsmakten! Såsom
om Beskow, och andra menniskor, icke skulle hos Gustaf den tredje och
Karl den tolfte kunna fästa sig vid någon annan egenskap, än att
de voro envåldskonungar! Men detta påstående är i alla afseenden
grundlöst och obefogadt. Af Beskows ultra-objektivitet kunde man
otvunget draga den slutsatsen, att han icke gaf någon statsform företräde
framför andra, utan bedömde hvar och en såsom ett fristående i och
för sig berättigadt faktum. Detta var ock, såsom oss synes, med vissa
modifikationer hans allmänna ståndpunkt. Till dessa modifikationer hörde
imellertid, att han uteslöt just enväldet i hvarje form från sina politiska
sympatier. Så t. ex. yttrar han senast i sin teckning af Görtz: »För
den historiska betraktaren, som söker sanning, blifva uppgifterna (om
Sveriges olyckor under Karl den tolfte) dock icke länge förvillande.
Han vet, att samhällsolyckor af ifrågavarande art kunna inträffa lika
ofta under republiken som under konungadömet, under den
demokratiska despotismen som under den monarkiska, begge lika
olycksbrin-gande, lika fiendtliga mot en sann frihet» Beskows politiska
sympatier i afseende på statens författningsform voro af juste-milieuslaget
D Se Stockholms-Posten N.o 6, den 19 December 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
