Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om idéernas inflytande på ett folks öden. (Ur en föreläsning af Ed. Laboulaye vid Collège de France)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till den förflutna tiden; det första folket begärde af sin farste, var att han måtte lysa
helgd ofrer alla goda gamla sedvanor. I våra dagar hysa vi mera förtroende till
sanningens framsteg; vi hafva vårn tankar ständigt riktade på att fullända oss sjelfre och att
förbättra våra samhällsinrättningar. Föreställningen att verldcn oupphörligt försämras har
till nödvändig följd, om ej våldsam förtviflan, åtminstone dyster misströstan, hvilken kan
leda till* sedligt förfall och undergång. I motsats härtill är öfvertygelsen om att
mensk-ligheten är stadd i ett oafbrntet framåtskridande en sund och stärkande tanke, under
förutsättning att man alltid deijemte erinrar sig, att det tillkommer oss sjelfve att sörja för
vår fulländning och för att det goda vi göra må gagna ej endast oss, ntan hela vårt land.
Ej mindre stor är den förändring, som i vårt århnndrade åvägabragts genom en
annan idé: den om arbetet, hvilken är af ett ännu nyare datum än framåtskridandets idé.
Jag talar nu ej om tanken, att arbetet är nödvändigt — denna tanke finnes uttalad redau
på första sidan i Genesis — ntan om åsigten att arbetet är hederligt, ärorikt, att det är
den första af menniskans pligter. Denna idé är ny för vårt århundrade. Med arbete
förstår jag här naturligtvis ett aktivt, produktivt arbete; jag talar ej om det slags arbete,^
som består uti att göra ingenting, och åt hvilket man understundom gifrit benämningen
en syssla eller en anställning.
Om vi taga i betraktande den grekiska eller romerska forntiden, så finna vi der
slafveriet och den stora olycka, som åtföljer detsamma, hvilken består deri, att arbetet ej
blott ‘minskas, men tillika stämplas såsom vanhederligt. Ofrerallt der det finnes slafvar, är
den arbetande en varelse, som man föraktar. Aktning åtnjuter endast den, som gör
ingenting. Sysslolöshet anses nödvändigt tillkomma den adelborne. Men det är ej
tillräckligt att vara sysslolös; man måste lefva, och då man sjelf gör ingenting, kan man
lefva endast genom frukterna af förfadernas arbete, hvilka man tagit i arf, eller också
endast genom att tillgodogöra sig afkastningen af deras arbete, som lefva samtidigt med oss,
det vill m. a. o. säga*, man nödgas stjäla, bemägtiga sig, genom mer eller mindre lagliga
medel, den arbetande klassens egendom. Lagarne kunna på åtskilliga sätt gifva en annan
farg åt detta förhållande, men det sanna är dock, att de sysslolöse begå en stöld, ett
rofferi från de arbetande.
Föreställningen att arbetet ar vanhederligt fortplantades från forntiden till medeltiden
och höll sig uppe ända tills den franska revolutionen. Om en adelsman vågade idka
han-delsaffarer eller egna sig åt något yrke, förlorade han sitt adelskap. Också möta vi under
hela medeltiden ett fullständigt utbildadt plnndringssystcm. Vid Rhenflodens stränder resa
sig ännn i dag talrika ruiner af gamla fästningar och riddareborgar. Der bodde
banditerna, eller, såsom man äfven benämnde dem, de ädle herrarne (namnet gör ingenting till
saken), hvilka tillbragte sin tid med att gifva akt på hvad som tilldrog sig på floden, och
hvilka, så snart de sågo ett handelsfartyg nalkas, nedskyndade från sina fästen för att
plundra köpmännen. Dessa röfvarc kallades ädlingar och de köpmän, som af dem
utplundrades, vanbördingar.
Först under Ludvig XIV:s tidehvarf börjar arbetet vinna aktning eller åtminstone att
betraktas med undseende. Konungen förer stora krig; han behöfver penningar och måste
derföre fasta afseende vid industrien; men mot industrien ställa sig hämmande aristokratien,
administrationen och den militäriska andan. Detfna sistnämnda har till följd att hvar och
en, som tillhör en adlig familj, ej kan befatta sig med något slags industri, i motsats till
förhållandet i England, der brodern till en lord gör sig en ära af att idka handel. Lika
hinderlig föj* industriens utveckling var den öfverdrifvet i detalj gående administrationen.
I sin faderliga omtanka för nndersåtarnes bästa sysselsätter sig konnngen med att gifva
föreskrifter angående bredden af ett band, det antal trådar, det bör innehålla, haru
söm-maden bör verkställas o. s. v. Arbetet är misstänkt och arbetaren bevakas; frihet finnes
endast för den sysslolöse.
I våra dagar har i alla dessa förhållanden försiggått en stor förändring. Industrien
är numera fullständigt fri, hon gifver förmögenhet och böljar gifva anseende, och ju mera
vi utveckla oss i sann odling, desto allmännare blir insigten att den som arbetar är den
verklige ädlingen, men att derimot den sysslolöse, vore han än så rik, icke kan göra
anspråk på aktning. I Förenta Staterna betraktas den som icke arbetar såsom en fiende
till det allmänna. Mödrarne hålla honom på afstånd från sina döttrar och de tänkande
medborgarne förakta honom. Den som ingenting gör, säger man, slutar med att göra
ondt. Och i detta resonnemang hafva amerikanarne helt visst ej orätt.
Den nya uppfattningen af arbetets betydelse har åstadkommit en väsentlig förändring
i politiken. Från den dag ett folk på allvar börjar sysselsätta sig med handeln, industrien,
o. s. v. följer det af sig sjelft, att detta folk skall veta förskaffa sig den största politiska
frihet. Historien vet ej af något folk, som blifvit rikt genom arbete, genom industrien,
ntan att detta folk derjemte egt politisk frihet. Orsaken härtill är lätt att inse. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
