Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om idéernas inflytande på ett folks öden. (Ur en föreläsning af Ed. Laboulaye vid Collège de France)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som inlåter sig i vidtomfattande handelsspekulationer behöfver visshet om att han ej helt
plötsligt skall blifva ruinerad genom ett krig och deraf följande förändrad
penningeställ-ning, som han ej kunnat förutse. Han behöfver garantier för det allmänna lugnets
bestånd, och på det att styrelsen ej må knnna kasta sig in i äfventyrliga företag, måste han
sjelf hafva del i styrelsen, vare sig personligen eller genom den af honom valde
representanten. Det representativa styrelsesättet blir således nödvändigt hos de folk, som arbeta.
Sålnnda har då arbetets rätta uppskattande och anordnande de vigtigaste följder; der
handelsfriheten gynnas, kan man vara viss om att den politiska friheten ej länge låter vänta
på «g.
Jag kommer nu till den tredje af de idéer, hvilkas betydelse och verkningar jag här
velat framställa. Denna idé är den yngsta af dem alla och går, efter hvad jag tror, en
ganska vacker framtid till mötes. Jag vill ej påstå, att jag är dess fader, men måhända
skulle jag kunna anse mig vara åtminstone dess gudfader, och en gudfader har ju, som
bekant, alltid rättighet att kalla det barn mycket vackert, åt hvilket han gifvit namn.
Den ifrågavarande idén är denna: hvad förstås med staten, eller m. a. o. har staten
gränser? Representerar den publika magten summan af alla de enskilda intressena i ett
land, eller är denna magt tvärtom endast en begränsad myndighet, hvars verksamhet ej
bör sträcka sig utöfver en särskild sfer?
Under Ludvig XIV:s styrelse hade en dylik fråga varit utan mening; staten, det var
konungen, och konungen var allt. Arbete, industri, krig, allt beror af honom. Först i
våra dagar har man böljat fatta, att ej allt är hjelpt dermed, att man eger en styrelse,
att det fiqncs verksamhetsområden, som böra vara fria från hvarjc inblandning från
styrelsens sida. Så t. ex. hafva vi en eröfring, som daterar sig från revolutioneu: den
religiösa friheten. Ingen medgifver numera, att styrelsen har rättighet att bestämma öfver
medborgarnes religion, och styrelsen sjelf tänker ej på att för sig taga i anspråk en dylik
. myndighet. Men det finnes äfven en mängd andra punkter, i fråga om hvilka samma
förhållande borde råda. Jag anser t. ex, ej, att den allmänna undervisningen uteslntande
tillkommer staten. Må staten hafva sina egna anstalter för undervisnings meddelande;
men icke bör den kunna lägga hinder i vägen för den enskilde att utbreda bildning och
kunskaper i vidsträckta kretsar.
I allmänhet betraktar åtskilligt hederligt folk friheten såsom en lyx, såsom en fridag,
som man ger åt skolgossar. Då lugn råder i ett land kan styrelsen, anser man, släppa
efter något på tyglarne och bevilja en smula frihet åt undersåterna. De få ett visst mått
af frihet såsom belöning för ett visadt godt uppförande, ungefär såsom när Harlcquin
utdelar leksaker till sina barn: se här trummor och trumpeter, roen Eder nu suällt, men
gören intet buller, ty då tager jag alltsammans tillbaka. Detta sätt att uppfatta
myndighetens och friheteBS förhållande tiU hvarandra var det rådande under hela revolutionstiden,
’ under kejsaredömet, restaurationen och ända intill våra dagar. Det är ej så, jag uppfattar
saken. Jag är en ifrig anhängare af lagens myndighet, jag anser att det är högst
nödvändigt att ordningen vidmagthålles, den allmänna säkerheten betryggas, rättstillståndet vördas;
jag är öfvertygad om, att der anarkien råder finnes ingen plats för friheten, men jag är
äfven fast öfvertygad om, att friheten ej medförer en försvagning af magten. Friheten är
något helt annat: den är den rättighet, som tillkommer hvarje individ, att utveckla sig,
att göra allt hvad han kan af sina fysiska, intellektuela och moraliska förmögenheter,
I hvad afseende kan väl denna individens ntveckling försvaga regeringens magt?
Tvärtom utgör den enskildes styrka äfven statens.
Staten kan sålunda vara ganska stark och medborgaren det oaktadt ganska fri;
hvar-före? Emedan medborgarens fria verksamhet har en annan uppgift att lösa än staten med
sin verksamhet. Staten är ej mägtig, derföre att medborgaren är ofri, utan derföre att
staten eger tillräckliga hjelpmedel för att upprätthålla ordningen i det yttre och oberoendet
i det inre. Hvad nn beträffar dessa hjelpmedel — hvem skulle väl vilja njnggt prata
med regeringen i fråga om hvad hon behöfver för att verka för sitt ändamål? Må vår
regering vara Frankrikes svärd i hvad som angår landets yttre angelägenheter, må hon
rätt handhafva rättvisans vågskål i fråga om de inre: vi skola gifta henne allt hvad hon
behöfver för detta ändamål. Behöfver hon penningar, skola vi ej söka afknappa hennes
finanaiela tillgångar, behöfver hon ambassadörer, skall hon få dem, behöfver hon en del
af den lagstiftande magten, skola vi äfven medgifva henne detta. Men när vi hafva gjort
alla de inrylnmanden, som det tillkommer oss att göra, skola vi å vår sida säga: nu är
turen hos oss! Äfven vi hafva rättigheter, och vi fordra att de respekteras! Låt oss tro,
hvad vi vilja, * låt oss komma tillsammans för tillfredsställandet af våra intellektuela,
religiösa och moraliska behof, låt oss i våra tidningar fritt afhandla dc frågor, som särskildt
intressera oss och vårt land, med ett ord: låt oss göra allt det, som sker i Amerika och
i England, der en ganska stark statsmagt består vid sidan af en vidsträckt frihet. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
