Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Geologiska synpunkter i fråga om jordklotets uppkomst och ombildning. Af C. W. Paijkull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nade, att de sett andra i Blåkulla, och på grund deraf blefvo dessa
afrättade. De olycklige utfördes till afrättsplatsen, hotades, om de icke
ville bekänna, med att fä gå till döden utan nattvarden, bekände och
blefvo halshuggna. Detta tilldrog sig här i landet för icke mer än
tvåhundra år tillbaka. Det var inqvisitorernas sätt: att mörda kroppen,
för att frälsa själen; en välvillig afsigt, men vid tanken på denna slags
välvilja resa sig håren på ens hufvud.
Hvilken ädel uppgift föreligger icke då naturvetenskapen! Hvilka
frukter växa icke på detta kunskapsträd! De judiska heliga skrifterna
hafva lemnat oss kunskapen om det renaste gudsbegrepp, af hvilket den
förkristna tiden var mägtigt; men huru många vilseledande föreställningar
hafva dock ej äfven genom dessa skrifter fortplantats genom sekler!
Men-niskans mål är att utvecklas till fullkomlighet; hvarje hennes steg bör
syfta till att utvidga området för det goda, det sköna, det rätta; från
begynnelsen är menniskan den ofullkomligaste bland varelser; hennes
kropp är naken och utan försvar; hon saknar lejonets kraft, örnens
vingar och skarpa blick, hästens och harens snabbhet; hennes instinkt
är ringa och underlägsen djurens; hennes öfriga själsanlag voro från
början de mest underhaltiga; vilden är grym, tjufaktig, bedräglig,
lefver blott för sig sjelf; hans fynne är dystert, såsom Kellgren säger:
»han skrattar sällan». Sådan var urtypen för den nuvarande
mensk-ligheten. De nyaste upptäckter af menniskospår, hvilka föra
menni-skans uppträdande i Europa tillbaka kanske 100,000 år, lära oss, att
en ständig utveckling till ett bättre egt rum. Först utgjorde grofva,
otympliga stenredskap de enda verktygen; sedermera lärde man sig
slipa dem; efter lång mellantid upptäckte man bruket af metallen;
man hamrade den först kall, derefter lärde man att gjuta den; koppar
och brons voro de första kända metallerna, jemte guldet Först
sed-nare påfanns jemet, och först dermed vaknade civilisationen till ett
mera verksamt lif. Föreställningen om en ursprunglig fullkomlighet
vinner ingenstädes bekräftelse. Var Kain en jordbrukare, så var han
icke Adams son, det vill säga, han var icke af de ursprungliga
men-niskorna, ty konsten att odla jorden och skörda säd är jemförelsevis
ung. Många vilda folkslag hafva ännu ej uppnått den. De äldsta
menniskor lefde af rof såsom djuren. Menniskan behöfver således icke
se med sorg tillbaka på ett förloradt paradis, hon bör med glädje
och frimodighet sträfva att vinna detsamma. Menniskans ursprungliga
tillstånd har så nära som möjligt liknat djurets; det är endast
möjligheten af högre utveckling, som skilj t henne från djuret
Föreställningen om en skapelse, som blifvit fullbordad i en viss
tid eller i vissa perioder, tillhör ett föråldradt tidehvarf. Men derifrån.
kommer tron på vissa tider och vissa rum och vissa djur såsom heliga
framför andra. Hos oss betraktas ormen som oren, emedan djefvulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
