Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Geologiska synpunkter i fråga om jordklotets uppkomst och ombildning. Af C. W. Paijkull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldsta tider. På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kunna vi icke
medge, att det funnits en tid, då hela jordklotet varit betäckt af
vatten. Ett dylikt antagande ligger helt och hållet inom den
obevisade hypotesens område.
Detta antagande står i sammanhang med den af Laplace och
Herschel uppställda bekanta hypotesen om planetsystemets ursprungliga
ångform. Som bekant, utgick man från möjligheten att genom en
ofantligt hög värme försätta solen och alla planeterna, ja, hela
universum i ångform. Ur denna ånga skulle sedan, vid kretsrörelsens
inträdande, massan förtäta sig och himlakroppame skilja sig isär och
intaga sina skilda banor. Ur förtätningen uppkom det flytande
tillståndet, jorden blef ett glödande smält klot, som småningom
afsval-nade och stelnade, hvarvid jordskorpan bildades. Genom fluktuationen
i den glödande massan uppkommo bergskedjorna och så vidare. Den
Laplace’ska hypotesen understöddes af antagandet, att urbergen, de
äldsta kända bergarterna på jordklotet, voro af eruptivt ursprung, en
åsigt, som sedermera väsentligen modifierats. Laplace’s teori är i sjelfva
verket blott en vacker hypotes; ur geologiska förhållanden kan den
icke med ovederläggliga skäl bestyrkas. Således blir det, som sagdt,
ett farligt försök att med stöd af dylika hypoteser söka ådagalägga
öfverensstämmelsen mellan mosaiska skapelsehistorien och de
naturvetenskapliga upptäckterna.
Syndafloden och Noach’s ark behöfva vi knappast tala om. Visst
är det sannt, att de flesta folkslags traditioner omnämna en syndaflod,
men derutaf kan man med desto mindre skal sluta till vattenflodens
aUmänlighet, som ju alla menniskor skulle förgåtts, utom Noach och
hans familj. Om alla förgåtts, så har ju ingen funnit^ qvar, för att
till de olika folken fortplanta traditionen. Örsaken till densammas
aUmänlighet är det faktum, att marina lemningar träffas nästan på
hvarje punkt af jordytan. Hvarje del af landet har således på sin
tid varit nedsänkt under hafsytan, men enligt hvad vi veta, har
ned-sänkningen träffat de olika länderna på olika tider. Dessa
nedsänk-ningar, och således äfven hafvets uppstigande, ha skett långsamt,
oför-märkt, såsom ännu sker i våra dagar. De starkaste störtfloder vid
jord-bäfningarne på Perus’ kuster gå endast några hundra fot öfver land;
bergkedjorna lyfta sig långsamt och oförmärkt. Att okunnigheten i äldre
tider tiUskrifvit dylika fenomener en hämnande gudomlighet, är icke
besynnerligare, än då man i våra dagar menar sig böra anse dålig väderlek
såsom ett himmelens straff. Vi känna icke, huruvida Korans fromme
och lärde uttolkare noga angifvit bredden och djupet af den ugn,
hvarur syndafloden, enligt den ifrågavarande religionsurkundens intyg,
framstörtade öfver den skuldbelastade jorden; troligen hafva de icke
försummat detta, likasom våra bibeluttolkare hugnat oss med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
