Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Geologiska synpunkter i fråga om jordklotets uppkomst och ombildning. Af C. W. Paijkull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eftersökts. Det sista exemplaret fanns vid Island 1844. Bisonoxen
lefver numera i Europa endast i de lithauiska skogarne, der den
särskilt skyddas af regeringen. Den hade förut vidsträckt utbredning,
fans till och med i södra delen af vår halfö. Uroxen, som enligt Cæsar,
varit allmän i Galliens skogar och at hvilken många ben träffas fossila,
är alldeles utdöd. Stenbocken var förr allmän, men är nu så godt
som utrotad. På åtskilliga stallen finnas alldeles egendomliga arter
och slägten. N. J. Andersson berättar i fregatten Eugenies resa, att
på Galapagasöame i Söderhafvet funnos 26 landtfoglar, af hvilka 25
icke träffades annorstädes; egendomliga sköldpaddor och stora uttrar
funnos der; af 15 fiskar tillhörde allesammans nya arter; af 16
landt-musslor äro 14 inskränkta till dessa öar; af 90 hafsmusslor äro 47
nästan obekanta på andra håll och nästan alla insekter tillhörde nya
arter. Ännu märkvärdigare äro Agassiz upptäckter i Amazonfloden.
Flere hundra fiskar tillhöra fullkomligt nya arter, som icke finnas i
andra delar af jorden. Orsaken ligger i naturförhållandena, i födan,
i vattnets temperatur, i dess halt af mineralämnen, i beskaffenheten
af den grund, hvarpå det flyter, liksom blommor förändras, när de
flyttas ur en jordmån i en annan.
En öfversigt af djurklassemas hittills iakttagna utbredning i de
geologiska formationerna från de äldsta till de yngsta ger begrepp om
utvecklingen, som egt rum, hvarvid äfven undantagen äro af betydelse.
Fyndet af ett enda exemplar af en enda fisk eller en ödla anger
tillvaron af dessa djurklasser, äfven om de lager, der de funnits, i öfrigt
skulle innehålla uteslutande högre former. Ett enda dylikt fynd kan
till och med vända upp och ner på hela ordningen. De berglager,
der ödleartade lemningar isynnerhet träffats i stor mängd, tillhöra den
sekundära perioden. Isynnerhet äro de väldiga simmande och flygande,
fjälliga och pansarbeklädda saurierna från Juraperioden bekanta;
många af dessa sistnämnda uppnådde en längd af 15 till 20 fot
Ichtyosaurierna voro jättelika djur af 10 till 40 fots längd, som hade
paddlor liksom hvalen, långt hufvud och käkar, ända till 200 skarpa,
kägellika tänder, ofantliga Ögon, tunna, tallricksformiga, konkava
ryggkotor, öfver trettio arter äro bekanta. Plesiosaurus hade en
lång, ormlik hals, bestående af ända till fyrtio halskotor, ett smalt
hufvud, kort kropp, paddlor och konkava ryggkotor. Öfver tjugo
arter äro kända. Dinosaurierna uppnådde i somliga arter en längd
af 50 till 60 fot; de voro de högst utbildade af kräldjuren. Af
Ptero-dactylerna eller de flygande ödlorna hafva talrika arter funnits, en
art var en fot i längd och tre fot mellan vingspetsarne. De talrika
fynden af kräldjur i dessa bildningar hafva till och med föranledt
benämningen af kräldjursåldem för detta ofantliga tidehvarf. Man skulle
imellertid misstaga sig mycket, om man trodde, att kräldjur först nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
