Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Geologiska synpunkter i fråga om jordklotets uppkomst och ombildning. Af C. W. Paijkull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppkommit på jorden. Från den vida äldre stenkolsformationen hafva
kräldjur äfven erhållits, men hittills är detta de äldsta berglager, i
hvilka denna djurklass anträffats. Man har då skäl att påstå, att
kräldjuren framträdt först sednare i systemet, ty den såkallade
öfver-gångsformationen eller de siluriska och devonska bildninga^e, som
omfatta lager af många tusen fots mägtighet och der fiskar och
blötdjur i mängd blifvit begrafna, representera bildningar af vida högre
ålder. Fossila lemningar af fiskar hafva imellertid icke erhållits i
öfvergångsformationens äldsta lager, utan tvärtom i de yngsta; medan
molluskema äro ytterst talrika i de äldre. Devonska formationen åter
utmärker sig genom stor talrikhet på fisklemningar. Dessa äro fakta
af icke ringa vigt för teorien om en gradvis utveckling. Hvilken bättre
öfverensstämmelse kunde man vänta, än att i de äldsta lagren finna
lemningar af de lägsta djurklassema, af blötdjuren, derpå af de mera
utvecklade fiskame, slutligen i ännu yngre lager af reptilierna! Bland
molluskema, hvilka äro de till antalet långt öfvervägande af de fossila
dj urform em a, träder likväl denna utveckling från ett lägre till ett
högre i bakgrunden. Af de olika moiluskklassema, bryozoer,
brachio-poder, lamchibrachioter, gasteropoder och cephalopoder, är ingendera
öfvervägande i de äldre lagren. Cephalopoderaa eller bläckfiskarae,
hvilka äro de högst utbildade bland molluskema, och som i organemas
utveckling, i nervsystemets koncentration till en hjeraa, i sinnenas
skärpa, isynnerhet synens, i rörelseorganernas styrka till och med
öf-verträffa några af de lägsta bland ryggradsdjuren, uppväga’de öfriga
klasserna äfven i de understa siluriska lagren, om vi undantaga de
äldsta, mera ofullkomligt kända, från hvilka ingen bestämd slutsats
kan dragas. Icke heller kunna artema inom de olika klasserna sägas
representera former af lägre utvecklingsgrad än de nu lefvande
molluskema. Visserligen öfverträffade brachiopoderna till antalet de mera
utbildade gasteropoderna, under det att i nutiden ett motsatt förhållande
eger rum, men å andra sidan öfverträffades gasteropoderna eller de
enskaliga snäckorna af cephalopodema, de högst utbildade molluskema.
Omvexlingen i typen är måhända större nu än i forntiden, men
framstegen i organisation äro så små, att derpå i det stora hela knappast
kan läggas någon vigt. Framsteget består bland cephalopodema
der-uti, att i forntiden endast funnos tetrabranchiater, eller djur med fyra
gälar, medan dibranchiater, djur med två gälar, saknades. Att den
gradvisa utvecklingen sålunda icke är gällande i den bland fössiliernä
vigtigaste djurklassen, kunde måhända rubba vår tro på teoriens
giltighet, helst äfven bristen på fossila lemningar af fiskar och afTeptilier
kan bero på tillfälligheten. Märkligt är, att till och med på trakter,
der talrika fiskar lefva, äro deras lemningar ofta ytterst sällsynta;
kropparae ingå efter deden ånyo i materiens kretslopp. Djur, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
