Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Den kritiska teologien och den kyrkliga tron i samtiden. (Ett föredrag i tyska protestantföreningen af prof. J. E. Bluntschli vid universitetet i Heidelberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppträdde det ortodoxa och det pietistiska partiet såsom fiendtliga
motsatser, hvilka båda partier numera med hvarandra ingått en nära
förening. Sedermera börjades striden mellan supranaturalister och
rationalister, och dessimellan försökte åtskilliga andra partigrupperingar att
intaga en förmedlande ställning. Ej sällan fördes striden på ett häftigt
och lidelsefullt sätt. Spinozas bekanta yttrande, att intet hat är så
fruktansvärdt som »det teologiska hatet», fann blott alltför ofta sin
bekräftelse genom faktiska förhållanden för dagen. Dessa förhållanden
äro i våra dagar nära nog desamma som för ungefar 100 år sedan.
Men historiens lugna och rättvisa dom bestämmes ej af de tvistandes
upphetsade förkättringar .af hvarandra under kampen. Äfven öfver
partierna i nutiden skall en kommande tid afgifva en mera träffande
dom än den, som fälles af dagens upprörda lidelser.
Den närvarande tidens stridigheter inom teologien och med
teologien hafva dock numera antagit en alldeles egendomlig karakter. Det
verldsliga områdets ställning till det andliga har nämligen blifvit en
helt annan än i fordna dagar.
Tills omkring midten af 18:de århundradet intog teologien ännu
alltjemnt högsta rangen bland vetenskaperna. Hennes ställning var en
ledande och tongifvande; hon var en bindande och tvingande auktoritet
för alla andra vetenskaper och hämmade dem i deras fria utveckling.
Hvarje afvikelse från den traditionela kyrkliga dogmen, hvarje
motsägelse ifråga om kyrkans lära var förenad med fara. Staten
understödde med ängslig beredvillighet den teologiska myndigheten; furstarnc
och deras ministrar kände sig merendels afhängige af densamma.
Endast i det förborgade och i tysthet vågade enstaka individer i sina
åsigter äfverskrida de gränser, som uppdragits af målsmännen för »den
rena läran.»
Men alltifrån nämnda tid började det dittills rådande förhållandet
mellan de särskilda vetenskaperna undergå en oafbruten och fullständig
förändring. Filosofien, historien, naturvetenskaperna lösgjorde sig
småningom ifrån det teologiska förmynderskapet och tillkämpade sig frihet
och oberoende. Inom alla vetenskaper röjde sig nu en frisk lifaktighet,
en fruktbärande verksamhet. Först nu var den moderna vetenskapen
sjelfständig och fri, och i följd af denna dess sjelfständighet blef äfven
teologiens ställning till de verldsliga vetenskaperna en annan än förr.
Tidens sjelfmedvetande utpräglade sig nu företrädesvis i dessa
vetenskaper, och hvar och en af dem tog för sig i anspråk rättigheter till
fri forskning och sjelfständig pröfning.
Men när nu teologien och den verldsliga vetenskapen
sammanstötte inom samma område och dervid råkade i motsägelse med
hvarandra, huru skulle denna motsägelse lösas? Katolska kyrkan har, som
bekant, för alla sådana fall en formel lösning af tvistefrågan i
beredskap. Denna kyrka gör ännu i dag anspråk på att gälla såsom absolut
auktoritet i alla religiösa angelägenheter; hon förklarar sig stå under
den helige andes ledning och således vara fri från möjligheten af miss-*
tag, hvarföre vetenskapen bör ödmjukt anförtro sig åt hennes ledning.
Men kyrkans kärna utgöres af den ordnade hierarkien; derföre böra
lekmännen vara presterna underdånige, såsom fåren sina herdar. Ifråga
om kyrkans dogmer tål hierarkien intet tvifvel, ingen motsägelse.
Inom andra områden kan väl en viss frihet medgifvas; när det gäller
kyrkoläran, duger intet annat än tro och lydnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
