Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska krigsförfattningens utveckling och framtid. Af J. Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vade), under det sjöfolkets styrka genom den i början af nämnde
konungs regering uppsatta, 6. k. enrolleringen i Skåne, Halland och
Bohuslän blifvit ökad till 13,000 man. Och denna storlek bibehöll svenska
krigsmagten till böljan af innevarande århundrade. Liksom andra
länder under sjuttonhundradetalet hade sin vårfvade stående här, så
hade Sverige sin indeUa (med en liten tillsats af värfvad), hvilken i
förhållande till befolkningens fåtalighet och fattigdom och till de
om-gifvande grannländernas arméer ingalunda var obetydlig samt
åtminstone kunde bibehållas vid samma styrka, men hvilken med dåtidens
öfriga härår delade den olägenheten att i afséende på tillökningen
vara beroende af för handen varande penningtillgångar. Och under
de trenne krig, som i denna period fördes, nämligen 1741—1743,
1757—1762 och 1788—1790, kunde krigsmagten, fastän behofvet och
faran isynnerhet 1743 öch 1790 voro ganska stora, icke förstärkas
genom annat medel än värfningar, hvilka dock i anseende till
statskassans tillstånd blefvo föga gifvande. Om statsmagterna ansett sig hafva
någon vidsträcktare rätt till utskrifningar, än som nyss blifvit
omnämnd, skulle de naturligtvis icke hafva uraktlåtit att begagna sig
deraf. Af den urgamla landstormsskyldigheten ansåg man sig ej kunna
hafva någon nytta, hvarföre den äfven allenast vid fä tillfällen och i
liten skala användes. Ja, man hade redan 1788 så bortglömt att den
var en skyldighet, att dalallmogens m. fl:s då gjorda erbjudande att
gå man ur huset allmänt anfördes såsom ett ovanligt bevis på
fosterländska tänkesätt
Under denna period uppkom för öfrigt en inrättning, som
efterhand utvecklade sig till en olaglig och för rot- och msthållare
betungande tillökning i deras börda, nemligen vargeringen. Den var i
början afsedd till deras lättnad samt bestod deri, att under fredstid ,en
karl för hvarje rot- och rusthåll mot vissa mindre förmåner förband
sig att i krigstid fylla uppstående vakanser, hvarigenöm de då så
betydligt uppdyrkade legoraa undvekos. Men efterhand började
regeringen icke allenast låta mönstra utan äfven på åtskilliga orter i
fredstid öfva detta ersättningsmanskap, hvars antal dock nedsattes till
hälften, d. v. s. så att en vargeringskarl fanns för 2 rotar eller
rusthåll och hela vargeringen räknade 17 till 18,000 man. Och redan
under loppet af 1788—1790 årens krig uppbådades vargeringen
sär-8kildt samt formerades och användes på särskilda kårer, samt icke
till tyllande i den ordinarie arméns vakanser. Slutligen måste hela
vargeringen år 1808 redan vid krigets början utgå, hvarjemte den
formerades på särskilda bataljoner, en för hvarje regemente. Den kan
således då anses hafva utväxt till en sådan ny utskrifning eller
dubblering (åtminstone till tvåmänningar), från hvilken rot- och rusthåUare
uttryckligen skulle vara befriade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
