Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska krigsförfattningens utveckling och framtid. Af J. Mankell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delen tilldelades armén mot Norge samt deltog med densamma i 1814
års norska fälttåg. Första bevaringsklassen räknade då ungefar 13,000
man approberade; genom befolkningens tillväxt har den sedermera
uppgått till 20,000.
Om bevaringsinrättningen allenast varit afsedd att ersätta i krig
lidna förluster, då hade den fullkomligt motsvarats af den lindring,
som bereddes genom rot- och rusthållarnes befrielse från
rekryterings-skyldigheten under krig. Det hade då varit detta mot detta. Men
när den ytterligare afsåg indelta arméns förökande samt beväringens
öfvande for detta ändamål i fred, då måste man verkligen anse den
såsom en ny utskrifning såsom ett bestämdt intrång i rot- *och
rusthållarnes rättigheter, hvilket desse visserligen, för så vidt de kunde
göra sin röst gällande, på ett fosterländskt sätt underkastade sig, men
som derföre ingalunda befogade till ytterligare intrång, åtminstone icke
utan motsvarande lättnad eller lindring.
Ett sådant ytterligare intrång skedde dock vid 1856—1857 års
riksdag, då beväringsexercisen ökades från 12 till 30 dygn samt
fördelades på tvenne år, hvarigenom äfven marschtiderna fördubblades
1 friskt minne torde dock vara, att detta genomdrefs trots dåvarande
bondestånds enhälliga vägran och oaktadt dess lifliga protest Och
i allenast obetydlig mån motsvarande den ökade bördan kunna de
lindringar anses, som under sednare tider blifvit dem beredde, nämligen
mötespassevolansens och furageringspassevolansens upphörande (1841
och 1858), äfvensom befrielsen från beklädnadsbidrag (1858), förutom
några mindre lättnader för rusthållarne.
Man har försökt försvara det ingrepp i rot- och rusthållares rätt,
, som skedde genom 1812 års beväringsförfattning dermed, att den
ökade krigsbördan i lika måtto träffade alla rikets folkklasser samt
icke de förra allena. I detta hänseende må dock anmärkas, att, så länge
legan och friköpet qvarstått, d. v. s. värnepligten ej blifvit attmån, så
länge har nämnde utskrifningsbÖrda nästan uteslutande hvilat på de
fattigare folkklasserna.
Vidare kan man sätta i fråga, huruvida icke, om full rättvisa
skolat ske, öfriga folkklasser egentligen borde hafva haft en ökad
be-väringsskyldighet i förhållande till rust- och rotehåUare, på krono- och
skatte åtminstone. Af ofvanstående utredning hafva vi sett, huruledes
adelns (särdeles det ypperliga frälsets), presterskapets och
borgareståndets på den urgamla värnepligten grundade forpligtelser, dels före
och dels efter det yngre indelningsverkets införande förminskades
till en obetydlighet, jemförelsevis med rot- och rusthållarnes, hvilka
derimot alltid med stränghet utkräfdes och imellanåt olagligen ökades.
Äfven nya samhällsklasser hade tillkommit, hvilka icke alls hade någon
känning af värnepligten. Missförhållandet jemnades visserligen i någon
mån genom extra roteringen, hvilken likvisst allenast var en förplig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
