Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter att sålunda hafva medelst en korrekt hierarkisk slutledning
beredt sig öfvergången från försoningens faktum till den
verldshisto-riska nödvändigheten af »embetet» såsom den oumbärliga
genomloppskanal, som leder den gudomliga nådens källsprång till de törstande
»fåren och lammen», utbreder sig sändebrefvets författare rörande de
stora gemingar i religionens och bildningens tjenst, för hvilka
mensk-ligheten står i skuld hos Petri efterträdare. »Alla veta», heter det,
»med hvilken outtröttlig omsorg de romerska påfvarne hafva arbetat
på trons stadfästande, på presterskapets tukt och dess heliga och
lärda undervisning, så äfven på att skydda äktenskapets helgd och
värdighet, att dagligen mera befrämja ungdomens kristliga uppfostran,
vårda fromheten och ärbara seder hos folken, försvara rättvisan och
»
sörja äfven för det borgerliga samhällets lugn, ordning och välfärd.»
Icke alltid har dock kyrkan för dessa sina sträfvanden fått
uppbära den lön, hvarpå hon kunnat ega anspråk Särskildt i våra dagar
synas onda magter vara på väg att vrida henne ur handen det
segerpris, om hvars besittning hon fordom trott sig säker. Det gifves ett
hufvudvilkor utan hvars uppfyllande ingen, egde han än mångdubblade
det största helgons dygder, kan beträda salighetens väg; detta vilkor
är: den undergifna tron på kyrkans lära. Så kunna ock dödssynderna
i sista hand sammanfattas i en enda, deras rot och upphof:
högmodssynden eller byggandet på det egna förnuftet. Men — när har väl
denna synd varit mera fruktansvärdt i svang, än just i vårt
innevarande fömuftsafgudande tidehvarf? När har »otron» djerfvare höjt
sitt hufvud eller tvifiet, vädjande till föregifna upptäckter inom
naturens och historiens riken, med större ihärdighet stått fast vid sina
inkast mot hvad hittills blifvit trott »alltid, allestädes och af alla?»
»Bekant för alla är» klagar det högkyrkliga sändebrefvet, »hvilka
fasa-väckande stormar i vår tid skaka kyrkan i hennes fogar och af huru
många och stora vådor äfven det borgerliga samhället hemsökes. Ty
af förbittrade fiender till Gud och menniskorna bekämpas och trampas
i stoftet den katolska kyrkan och hennes helsosamma lära samt den
apostoliska stolens ärevördiga myndighet; allt heligt föraktas,
kyrkogodsen bortröfvas, biskoparne och de ansedde, åt Guds tjenst invigde
män, hvilka utmärka sig genom sin sannt katolska sinnesstämning,
blifva på mångfaldigt sätt förorättade; ordenssällskapen utrotas,
gudlösa böcker af hvarjehanda art, förderfliga tidningar och
mångskiftande, ytterst förderfliga sekter vinna allestädes en stor utbredning,
hvarjemte den olyckliga ungdomens uppfostran nästan öfverallt är
presterskapet fråntagen, och, hvad som är ännu mera oroande, på
icke få orter öfverlemnad åt läromästame i gudlöshet och villfarelse.
I följd deraf hafva till stort bekymmer för oss och alla rättsinnade
gudlösheten, sedeförderfvet och den ohejdade tygellösheten, fördömliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
