Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meningars pestsmitta, laster och förbrytelser utan tal, kränkningen af
gudomliga och menskliga lagar till den grad tagit öfverhanden, att ej
blott vår allraheligaste religion, utan äfven det borgerliga samhället
är utsatt för faran att dragas in i det allmänna upplösningstillståndets
gränslösa förvirring och oordning.»
Den målning, här för oss upprulla» af det närvarandes outsägliga
uselhet och nöd, är lärorik derföre, att den i klar dager ställer fram
ett betydelsefullt faktum. Ett svalg, omöjligt att öfverskyla äfven för
den mest uppöfvade apologetiska konstfärdighet, har i vår tid befästat
sig mellan kyrkan och hennes »rena lära» å ena sidan och å andra
sidan det lefvande hela af insigter, grundsatser och sträfvanden, som
vi med ett sammanfattande namn benämna: den moderna
civilisationen. Alla de frihetens och upplysningens förmåner, hvilka af så många
nationer längtansfullt eftersträfvas, och hvilka de som redan lyckats
fÖrvärfva dem, betrakta såsom sin skönaste prydnad — mot dem
riktas förbannelsen af rättrogenheten par excellence såsom vore de
utväxter på samhällskroppen, en dess helsa undergräfvande pestsmitta.
För oss, »denna verldens barn», som lefva och arbeta långt utom
prestkyrkans förgårdar, förete sig de från hvarje kulturperiod
oskiljaktiga skefheter och brister såsom öfvergående missljud, hvilka under
utvecklingens fortgång småningom skola bortdö i en fullare harmoni.
För de utvalde teckentydare derimot, hvilka ännu i dag betrakta
vetenskap och samhällslif genom konciliernas välkända synglas, kan ett
sanningssökande, sådant som vårt århundrades, svårligen synas leda
till annat än, såsom ett yttersta, »till stad af jämmer och till folk
förtappadt», likt afgrundsporten, som i Dantes Inferno bär till
öfver-skrift:
»O, lemnen hvarje hopp, J som här ingån!»
Dock — en sista utväg står måhända ännu öppen till själarnes
frälsning ur »tidsandans» pandämonium. Under den öfverväldigande
tyngd af bekymmer, som hotar att nedtrycka honom till jorden, har
den helige fadren ej velat lemna oförsökt ett af ålder bepröfvadt
medel till botande af kyrkans refvor. Detta räddningsmedel är —
upplyser oss bullan — sammankallandet af ett ekumeniskt möte, med
uppgift att »ur kyrkan utrota alla laster och villfarelser och i hela
verlden återställa den katolska religionens upphöjda läror; ty endast
dessa läror kunna i längden befrämja äfven mensklighetens timliga
välfärd, ordningen, lugnet, framåtskridandet, den verkligt grundliga
vetenskapen o. s. v.» ’
Maningar, hotelser och löften sådane som de, af hvilka det påfliga
sändebrefvet öfverflödar, kunde ej annat än uppeldande inverka på
det kyrkliga parti, hvars anhängare nu såsom fordom anse all tvekan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
