Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läran’), som äfven att inom sjelfva den anglikanska kyrkan en
riktning alltmera utbildar sig, hvilken knappast längre gör någon
hemlighet af sin stora förkärlek för katolicismen. Denna riktning är den
s. k. »ritualismen.»
Den anglikanska kyrkan har visserligen redan sedan äldre tider
inom sig hyst en högkyrklig riktning, som, i olikhet med den
bredkyrkliga, lagt mera vigt på sambandet med katolicismen än med den
öfriga protestantismen. Men först åt en senare tid var det förbehållet
att utdraga konseqvenserna af densamma. I September 1833 börjades
utgifvandet af de s. k. Tracts for the Times, som innehöllo utlåtanden
af Oxforder-professorerna Puset, Newman, Palmeb, Keble och Hook
angående kyrkans brister och medlen för deras afhjelpande. Här
framträdde redan den högkyrkliga, öfverdrifna uppskattningen af »den
apostoliska successionen», hvarjemte traditionen började att, vid sidan
af den heliga skrift, få anseende såsom rättesnöre för tron. Äfvenledes
tolkades rättfärdiggörelsen samt läran om nattvarden i direkt katolsk
syftning; åtnjutandet af Guds nåd gjordes beroende af ett riktigt
fullgörande af de sakramentala handlingarne; ett noggrannt iakttagande
af fastan, liturgien, helighållandet af de kyrkliga högtidsdagame blef
en oeftergiflig fordran. Imellertid sökte man ännu en tid att
åtminstone till bokstafven fasthålla protestantismens principer. Först i den
berömda 90:de traktaten af Newman skedde en afgjord brytning med
protestantismen, som der benämnes »det förderfvade menniskohjertats
religion», hvarimot den katolska kyrkan förherrligades såsom »den äldre
systerkyrkan», i förhållande till hvilken de protestantiska bekännelserna
ej äro annat än kristna »sekter». Den äkta anglikanaren, förklarade
Newman, kan erkänna alla den romerska kyrkans koncilier, äfven det
tridentinska, och genom »de 39 artiklame» vore man ej törbunden att
utan vidare förkasta lärorna om skärselden, aflaten, bilderdyrkan,
brödets förvandling i nattvarden, hélgonens tillbedjande, om forpligtelsen
för presterna att icke ingå äktenskap, om påfvens öfverhöghet o. 8. v.
utan endast den form, i hvilken dessa satser dittills varit gällande.
Efter dessa yttranden afbröt vicekansleren för Oxford sin
förbindelse med det traktarianska partiet (i Mars 1841) och erkebiskopen
af Canterbury förbjöd utgifvandet af flera polemiska traktater. Pusey
sökte visserligen försvara sin väns åsigter, dock följde han honom ej,
när Newman, år 1845, verkligen öfvergick till katolicismen. Derimot
följde ett stort antal af engelska presterskapet och aristokratien
New-mans exempel; på de senaste 20 åren hafva icke mindre än 233 en- 1
1) Vid början af innevarande århundrade funnos i Storbritannien endast 60,000 ka-
o
toliker och 35 katolska kyrkor. Ar 1863 räknade man 4 millioner katoliker med flere
hnndra kyrkor. Under de senaste åren har detta antal ytterligare högst betydligt ökats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
