Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gelska prestor öfvergått till katolska läran. Uppmuntrad genom för
Roms sak så gynnsamma omständigheter, beslöt Pius IX att söka
ytterligare befästa den vunna framgången. Genom en i September
1850 utfärdad bulla återställde ban den katolska hierarkien i England
och upprättade derstädes tolf biskopsdömen under öfve^inseende af ett
erkebiskopsembete, hvars förste innebafvare blef kardinal Wiseman.
Denna åtgärd framkallade visserligen stark ovilja hos sjelfva den
protestantiskt sinnade nationen; men motståndet ledde dock ej till annat
resultat, än att på Russels förslag år 1851 antogs en s. k.
»kyrko-titel-bill», i kraft af hvilken de katolska biskoparne förbjödos att göra
offentligt bruk af de dem tillagde titlame. Meu till och med denna
»bill» blef endast en död bokstaf. Och efter Wisemans död, år 1865,
kunde hans efterträdare Manning, sjelf en proselyt från protestantismen,
tillträda sin värdighet med den offentligt uttalade förhoppningen, att
»den engelska schismen» skulle, likasom fordom den arianska och
do-natistiska, snart hafva en öfvergång och i historien qvarstå endast
såsom minnet af en sorglig förvillelse. ’
Det må vara, att dylika förhoppningar måste synas ej så litet
öfverspända, särdeles om man tager i betraktande engelsmännens pietet
för sina fademeärfda institutioner och nationens alltsedan »blodiga
Marys» dagar segt fasthållna hat mot papismen, som mer än en gång
kommit parlamentshusets salar att genljuda af det vredgade ropet: »no
popery!» Men å andra sidan är det dock ett faktum, att, i följd af
det ritualistiska partiets framsteg, förkärleken för katolsk lära och
gudstjenstordning med hvarje år på ett oroväckande sätt tilltager bland
Englands presterskap. Ifråga om kyrkans begrepp och yttre
författning är likheten ögonskenlig mellan ritualismens åsigt och den
egentligt katolska. Den enligt häfdvunnet bruk (»rite») invigde biskopen är
apostlarnes representant; genom sin handpåläggning utrustar han det
lägre presterskapet med kraft att i bönen uppträda såsom medlare för
församlingen samt att utdela syndernas förlåtelse i bikten. Den
enskildes religiösa öfvertygelse eger ingen rätt att göra sig gällande
gentimot den bestående kyrkoläran; i trossaker är hvarje »private
judgment» otillförlitligt. Pröfningsrätten i tvistiga mål tillkommer
uteslutande kyrkans högsta myndighet, episkopatet, åt hvilket tillerkännes
nära nog samma ofelbarhet, som den påfven och koncilierna ega enligt
katolicismen. Englands kyrka är den sann t katolska; från den
romerska skiljer hon sig genom sin läras verkliga renhet; från kontinentens
protestantiska kyrkor genom den endast inom den anglikanska kyrkan
fortlefvande »apostoliska successionen» ]). 1
1) Jmfr. angående den puseyistiskt-ritualistiska riktningen inom engelska kyrkan J. A.
DornerS Geschichte der proteitantiechen Theolngie (Munchen 1867), sid. 906 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
