Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Panslavismen. Af J. Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dialektiska förmåga kan lyokas bortresonnera. Så har väl den tyska
enhetens idé på sätt och vis gjort ett steg framåt i följd af Preussens segerrika
krig, men framåtskridandet i liberal, sannt folklig riktning har just i följd
af detta preussiska öfvervälde i betydlig mån hämmats. De två stora
häfstängema för höjandet af tyska folkets allmänna politiska ståndpunkt
ha sålunda råkat i en bedröflig strid med hvarandra, och det är fara
värdt, att hela den tyska enhetsrörelsen inför den ojäfviga historiens
domstol förlorar allt anseende för sanning och rättvisa, åtminstone
så länge densamma begagnar sig af så konungsligt otidsenliga
medel att förverkliga sitt ideal, som hittills varit fallet.
Vända vi nu blicken från det bildade Tyskland mot den
»uppåtgående solen» i öster, så möter oss en liknande företeelse äfven här:
ett väldigt »enhétssträfvande» men hvilket, egande jemförelsevis få
anor, är behäftadt med alla en uppkomlings vanliga fel: illa dold
råhet och gränslös hänsynslöshet mot öfvervunna likar. Denna, den
s. k. »panslavistiska» rörelsen, har ett vida större omfång och en ännu
tydligare monarkisk prägel, än den pangermaniska, samt utmärker sig
från första början genom en till och med för den tålmodiga
verlds-historien sällsynt och häpnadsväckande politisk ofördragsamhet.
Rörelsen ifråga har ingalunda framkallats af »tidens anda», såsom dess
anhängare gema vilja intala sin samtid, utan tvärtom af en verklig
separationslusta, hvilken åsyftar upplösandet af sambandet med hvarje
annan kultur. Den ryska statens åtrå går ut på att i sig
upptaga ett möjligast stort antal folk, förryska dem och sålunda bilda
en verld i verlden, en rysk verld gentimot den med föga blidhet
betraktade vesterländska kulturverlden. Detta är panslavismens
verkliga mission, med blod beseglad af’ det olyckliga Polens öde. Den
nationalitetsfana, som höjts af, de ryska panslavistema, är blott den
gyllene kalf, kring hvilken de söka församla de öfriga slaviska
stam-marae för att genom dylika slugt valda lockelsemedel bringa dem så
mycket närmare den moskovitiska herrsklystnadens Moloch.
Rysslands hela utveckling har en alltigenom asiatisk karakter,
icke så mycket påminnande om de gamla kulturstaterna vid Stilla
Oceanens stränder, som fast mera om Cyrus och Nebukadnezar,
Ta-merlan och Stora Mogul. Någon egendomlig och ny kultur kommer
egentligen icke annorlunda ifråga än i de ryska tidningarnes spalter,
i stället är det genom mag t utvidgning, som den ryska andan sträfvar
att göra sig gällande. Men detta är icke en ändamålsenlig form,
hvarken för den europeiska kulturen eller den europeiska
statsbildningen, och minst af allt kan densamma låta rättvisa vederfaras
nationalitetsprincipen. Den med fanatisk ihärdighet fasthållna tron på
en specielt rysk verldsmission har också alstrat och alstrar fortfarande
en lystnad, som kan blifva farlig äfven för icke slaviska folks
sjelf-ständighet Utom med den »slaviska brödrakärleken» slår den ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
