- Project Runeberg -  Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling / Band 2. (Årgång 2. 1869). /
661

(1868) With: Carl Fredric Berndt von Bergen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar. — Kofoed-Hansen, Nationalitet og christendom. — Densamme, Et folk—folket. Bidrag till demotheismens charakteristik. — Claudius Wilkens, Nationalitetsidéens gyldighed. — J. F. Tolderlund, Nationalitet og christendom — og det danske folk. — R. Nielsen, Skjæbne og forsyn for store og smaa nationer. — C. St. A. Bille, Nationalitetsprincipet og nationalitetsbegrebet. — E. Holm, Nationalitetsstemningerne i det romerske rige i slutningen af oldtiden. — E. M., Historisk öfversigt af de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade. — Poinz, Staat oder nationalität? Eine österreichische studie. — B. Becker, Der missbrauch der nationalitätenlehre. — Jegór v. Sivers, Humanität und nationalität. — Casimir Delamarre, Un peuple européen de 15 millions oublié dans l’histoire. Af A. H.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hvilken hans opposition mot nationalitetsprincipen utgår. Man kan i
densamma urskilja tväime, om &n nara beslägtade och ofta
sammanflytande källådror.

Den ena är, som redan antydts, politisk konservatism, starkt färgad
af hetsiga reaktionära lystnader. Han kastar längtansfulla blickar
tillbaka till absolutismens väl&ignade tidsålder, då »förhållandet mellan
befallande och lydande, mellan herre och tjenare, betraktades och
förklarades såsom ett i följd af Guds styrelse satt förhållande, hvilket den
enskilde underkastade sig med .tro på ett evigt ansvar» (s. 274). Att
verlden numera fattats af en oöfvervinnelig motvilja mot despotismen,
har sin väsentliga grund »i bristen på tro — tro på det absoluta och
på evigt ansvar» (s. 277). Den samfundsordning, öfver hvilken franska
revolutionen fällde domen, hon »grundade sig ej blott på antagande af
det osynliga, utan på tron på en personlig Gud och en kommande
uppgörelse», och i denna en försvunnen tids princip »har kristendomen
från begynnelsen erkänt sanning och rätt», medan derimot nutidens
folkvälde är gudlöst, grundar sig blott i det, »man kan taga och känna
pä», samt erbjuder en »fruktbar jordmon för demonernas utsäde» (s.
323—326). Hvad göy förf. här annat, än identifierar »det absoluta»
med — den absoluta monarkien, med de forna privilegierade ståndens
företrädesrättigheter m. m. dylikt, som han, trots sin fiendskap mot
alla »doktriner», flerestädes (t. ex. s. 293 ff.) med en till det yttersta
drifven doktrinarism underlägger en »ideal betydelse» och framställer
i ett härlighetens sken, som väl taga sig förträffligt ut, men dessvärre
af historien motsägas på hvarje dess blad? När han sjelf skrifver
despotismens och folkförtryckets apoteos och »sätter det skapade på
skaparens högsäte», så borde han ej i så profetiskt straffande stil fördöma
demoteisterna, som för sina idolers skull — falla honom i embetet.

Naturligtvis nekar förf. å egna och den kristendoms vägnar, hvars
runor han för, att han eller den gör eller gjort sig skyldig till ett
afguderi, liknande det för hvilket han anklagar den moderna
vetenskapens, de politiska frihetssträfvandenas och nationalitetsidéns
målsmän. »Man har smickrat och hycklat nog för konungar och furstar
och för de högtuppsatte på jorden, och hofsnokar ha krupit och hväst
omkring tronen, så länge troner funnits, men förgudade eller
guddom-liggjorda ha dessa dock aldrig blifvit inom kristendomens område, der
kristendomens ande gått fram öfver landen och vunnit magt. Det var
forntiden, som slöt härmed, det var hedendomens sista verk, att göra
den enskilda menniskan till Gud, i det att den förde mängden till att
tillbedja och offra åt konungar eller kejsare.» Den eljest mot
doktri-närerne så spetsigt kritiske förf. har äfven här råkat att blindt gå på
i sin hemmagjorda doktrins ledband, suveränt bjudande och befallande
de faktiska förhållandena i nutid och forntid att rätta sig efter hvad
för honom och hans syftemål passar i stycke. Medan han ej anfört
ett enda vittnesbörd om denna folkens sjelfförgudning, som rödjer det
absoluta ur vägen och sätter sig sjelf i dess ställe, har han förgätit de
bevis, som finnas i hundra- och tusental, på det monarkiska afguderi,
bvars lära och kult frodigt utvecklats af statsrättslärare och
»hofsnokar», bland hvilka senare »hofteologerna» intaga ett betydligt rum.
Man för gå tillbaka till kristendomens första århundraden, för att inom
kyrkan höra en Minucius Felix utrppa: »hvilken härlig syn för Gud,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 5 21:16:59 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framtiden/2/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free