Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar. — Kofoed-Hansen, Nationalitet og christendom. — Densamme, Et folk—folket. Bidrag till demotheismens charakteristik. — Claudius Wilkens, Nationalitetsidéens gyldighed. — J. F. Tolderlund, Nationalitet og christendom — og det danske folk. — R. Nielsen, Skjæbne og forsyn for store og smaa nationer. — C. St. A. Bille, Nationalitetsprincipet og nationalitetsbegrebet. — E. Holm, Nationalitetsstemningerne i det romerske rige i slutningen af oldtiden. — E. M., Historisk öfversigt af de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade. — Poinz, Staat oder nationalität? Eine österreichische studie. — B. Becker, Der missbrauch der nationalitätenlehre. — Jegór v. Sivers, Humanität und nationalität. — Casimir Delamarre, Un peuple européen de 15 millions oublié dans l’histoire. Af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när den kristne häfdar sin frihet mot konungar och furstar», eller
åtminstone för att inom kyrkan finna någon verklighet bakom sådana
ord, ett lif i enlighet med läran l). Ty sedan — hvad finnes väl af
laster och brott, föröfvade af konungar och furstar, som ej
kristendomen i sina målsmäns, statskyrkopresternes, hand tjenat till att helga?
Så uttryckligt, som väl med klara ord ske kan, ha de »förgudat»
tronerna. Härom skulle förf. kunnat inhemta åtskilligt tänkvärdt t. ex.
af sin föregångare, den berömde predikanten, biskopen af Meaux—
Jacques Benigne Bossuet, som i sin Politique tirée de VEcriture Sainte
(1709) levererade en absolutismens bibel på höjden af sin tids
fordringar, Denne fromme Herrans tjenare tvekade ju ej att förklara, att
»konungarne äro gudar och på visst sätt taga del i den gudomliga
sjelfständigheten»; — en utsaga, som i andra ord återfinnes i en
par-lamentspresidents yttrande till Ludvig XHI redan 1631, att
»konungarne äro menniskorna8 synliga gudar, liksom Gud är menniskornas
osynlige konung»* 2). Och att denna konungaförgudnings apostlar skötte
sitt värf med verkande kraft och framgång, betygar duc de S:t Simon,
när han i sina vidtbekanta memoirer omtalar festen på place des
Victoires 1686 med dess knäböjande folkmassa och rökelsemoln. »Jag
var der» — säger han — »och slöt af de lågheter, till hvilka jag var
vittne, att om konungen velat låta tillbedja sig, han ock skulle funnit
tillbedjare.»
Nära förknippadt med den politiska konservatismen är det andra
hufvudmotivet till vår förfrs öfver nationalitetsprincipen uttalade
fördömelse. Det är en mörk, från »verlden och de ting, som i verlden
äro», bortvänd ultra-pietistisk pessimism, klafbunden i träldom under
bibelns bokstaf. Med Mose och profeterna slår förf. nutiden i ansigtet
och förkunnar Guds rättvisa hämnd öfver allt, allt hvad den känner,
vill och verkar. Visserligen tillstår han, att mensklighetens fördelning
i nationer har sitt syfte i Guds allmänna verldsplan. Men den har
blott en öfvergående betydelse och är bestämd att utplånas, när tidens
fullbordan kommer. Derför är den moderna nationalitetsprincipen
okristlig: det finner man tydligen ådagalagdt i berättelsen om
torn-byggnaden i Babel, i framställningen af pingstundret, samt på flere
andra ställen. Och en ytterligare bekräftelse härpå hemtar förf. från
kristendomens historia. Kristendomen har nämligen »under Kirkens Ly
faktisk hævdet Menneskenes Enhed og Lighed ned igjennem alle
Middelalderens tallöse Krige og Forviklinger ud over al national
Forskjel-lighed og trods alle Folkeconflikter. Dette er Gatholicismens Væsen
og en Herlighed, den romerske Kirke ialfald medrette kan rose sig af.
Skulde nu Protestantismen i Medför af sin Opposition mod
Catholi-ci8men og sin Afsky for Navnet »catholsk» — et af Christendommens
Æresnavne — maaskee netop sætte sin Hæder som sin Stræben i at
’) P. E. Lind: Christendommens Indflydelse paa den sociale Forfatning fra dens
Stiftelse til Justinian, oplyst af Kirkefædrenes Skrifter, Conciliebestemmelserne og de
Kejserlige Love. Et Bidrag til Kundskab oro Christendommens Virkninger i Almindelighed.
Kjöbenhavn 1852. S. 161.
2) J. C. Bluntschli: Geschichte des allgemeinen Staatsrechts and der Politik. Mun*
chen 1867. S. 156, 161 ff. Jfr. W. Wachsmuth: Geschichte der politischen Parteiangen
alter und neuer Zeit. III, I, 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
