Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar. — Kofoed-Hansen, Nationalitet og christendom. — Densamme, Et folk—folket. Bidrag till demotheismens charakteristik. — Claudius Wilkens, Nationalitetsidéens gyldighed. — J. F. Tolderlund, Nationalitet og christendom — og det danske folk. — R. Nielsen, Skjæbne og forsyn for store og smaa nationer. — C. St. A. Bille, Nationalitetsprincipet og nationalitetsbegrebet. — E. Holm, Nationalitetsstemningerne i det romerske rige i slutningen af oldtiden. — E. M., Historisk öfversigt af de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade. — Poinz, Staat oder nationalität? Eine österreichische studie. — B. Becker, Der missbrauch der nationalitätenlehre. — Jegór v. Sivers, Humanität und nationalität. — Casimir Delamarre, Un peuple européen de 15 millions oublié dans l’histoire. Af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetens hjerta slår», i Tyskland, der »mensklighetens hufvud grubblar»,
i det hafbeherrskande England, industrialismens fädernesland, i Yankee*
nationens nya verld, eller i nödfall på den antikförgudande
renaissan-cens fosterjord i söder, der man ju vågat tala om »italienarnes
borgerliga och moraliska primat.» Men nej! I sitt eget land har förf. funnit
det original, han af bidar.
Detta framgår ganska otvetydigt af åtskilliga sidohugg,
åtminstone för den som känner förf:s litterära antecedentia. Det är öfver
sina nationelt och liberalt sinnade landsmän i allmänhet, han
förkunnar den helige andes straffdom, och särskildt har han mycket otalt
med Grundtvigianismen. Dess »glada kristendom», dess fattning af
religionen ej såsom en minnesläxa att uppläsa, eller en söndagsdrägt
att påtaga vid högtidliga tillfällen, utan såsom någonting väsentligen
praktiskt, en bestämmande magt i menniskans hela lif och verksamhet,
är honom i all synnerhet en styggelse (se t. ex. s. 308 ff.). Tv
Grundtvigianismen upphäfver denna skarpa dualism mellan det andliga och
verldsliga, som för personer af förf:s sjukligt pietistiska sinnesriktning
allena innebär någon giltig borgen, att ej det förra, ohjelpligt förnedras
och besmittas af jordens stoft. Som man vet, är det ej synnerligen
utmärkande för denna riktning att se saker och ting så, som de
verkligen äro, utan helst bakfram eller upp- och nervända. När en C. A.
Agardh till sina landsmän riktar de manande orden, att enligt hans
öfvertygelse »den skandinaviska folkstammen är bestämd för något
särskildt och vigtigt ändamål i en, om än aflägsen framtid», att »tron
derpå borde finnas hos hvaije man i vår Nord och ligga till grund
för hvarje offentlig handling i Nordens trenne riken, ty om den funnes
der, skulle hvarje regeringshandling vara en handling, som syftade
till ett stort och ädelt mål, och hvarje enskilds handling vara helgad
åt det gemensamma, nordiska fäderneslandet», — trodde vi alltid att
hos en och hvar, utan uppror mot försynen och utan hädelse, hjertat
kunde få lof att slå starkare slag vid denna vältaliga väckelse till
högsinnad pligtkänsla. Mén att det vore af ondo, läsa vi i torra ord
hos hr Kofoed-Hansen, särdeles i hans häntydningar till en viss
»professor», som i en ofvan anförd skrift vågat säga till sitt blödande
fädernesland, att äfven det — ett litet land, ett ringa folk — har sin
uppgift, att med trohet och kärlek fylla.
Mot förf:8 åsigt uppträda, med anledning af hans första skrift i
ämnet, hrr Cl. Wilkens och J. F. Tolderlund, båda blottande det
ohållbara i den abstrakta kosmopolitism, som ej vill veta af någonting
annat än det »allmän-menskliga». Ty detta »finnes öfverallt och
ingenstädes, det vill säga att det aldrig förekommer i sin rena
allmänhet, utan alltid på ett särskildt sätt bestämdt, eller individualiseradt.»
En utveckling vore ej tänkbar, om menskligheten vore blott ett
upprepande af samma grundform, ett kollektivnamn för en mängd
exemplar af samipa typ: hon vore då ett aggregat, ej en organism. Hr
Tolderlund, som derjemte granskar de förmenta bibliska bevisen mot
folkegendomlighetens betydelse och rätt, kommer dervid till ett resultat,
alldeles motsatt hr Kofoed-Hansens.
Härefter öfvergå vi till tvänne afhandlingar, som i korthet kunna
betecknas såsom uttryck af en tysk-österrikisk ovilja mot
nationalitetsprincipen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
