Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar. — Kofoed-Hansen, Nationalitet og christendom. — Densamme, Et folk—folket. Bidrag till demotheismens charakteristik. — Claudius Wilkens, Nationalitetsidéens gyldighed. — J. F. Tolderlund, Nationalitet og christendom — og det danske folk. — R. Nielsen, Skjæbne og forsyn for store og smaa nationer. — C. St. A. Bille, Nationalitetsprincipet og nationalitetsbegrebet. — E. Holm, Nationalitetsstemningerne i det romerske rige i slutningen af oldtiden. — E. M., Historisk öfversigt af de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade. — Poinz, Staat oder nationalität? Eine österreichische studie. — B. Becker, Der missbrauch der nationalitätenlehre. — Jegór v. Sivers, Humanität und nationalität. — Casimir Delamarre, Un peuple européen de 15 millions oublié dans l’histoire. Af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom en menniøkoandens fullare manifestation, tilis omsider
folkför-gudningen blifvit den i det allmänna medvetandet herrskande formen
för åskådningen af det absoluta, och demoteismen samhällets egentliga
religion (s. 112—113). Föreställningen, att det hör till ett folks
väsen att ha ett särskildt historiskt embete, en mission i
verldsstyrel-sens tjenst, gör sig gällande i alla bemödanden att förverkliga tidens
principer. Den framkallar, isynnerhet de europeiska folken imellan,
en inbördes svartsjuka, så att de betrakta hvarandra med en
antici-perad afund, under ångestfull förväntan hos hvart och ett bland dem,
att något af de andra kan komma att alstra det stora, som skall lösa
framtidens gåta och närma menskligheten till den anade, fullkomligare
tillvaron här i timligheten. Ty det är det betecknande, att den
oerhörda brådska, som gripit menskligheten, går ut blott på ett lycksaligt
jordiskt tillstånd. Tanken om, att först i en annan verld vänta
realisationen af rättfärdighetens idé, väcker en irriterad otålighet; det eviga
lemnas i sitt värde och åt det privata »liebhaberiet.» Redan här skall
saligheten förverkligas, och hvarje folk koncentrerar alla sina krafter
på att lyckas först, eller att bli den »Folk-Messias», som kan visa de
andra vägen (s. 125—-126).
Vittnade ej förf:s skrift alltigenom orn en oöfvervinnelig ångest,
en fasa och själskamp, vid hvilken ingen kan bli likgiltig och kall,
så skulle denna och dylika feberglödande teckningar göra ett
munl-rande intryck. Ty hvar finnes väl denna alltbeherrskande materialisms
och folkförgudnings vittnesbörd, och hvar se vi dessa, låt vara
för-derfliga, men dock högstämda, om mål och medel medvetna,
handlingskraftiga sträfvanden, som all verldens folk utveckla i en
exempellöst ansträngd inbördes täflan? Förf. har ej ur samtidens historia
framdragit några intyg. Han har väl varit så lifligt gripen af sina
egna visioner, att det synes honom vara en sjelfföljd, att hans läsare
skola nöja sig med hans blotta försäkran, att han sett odjuret. Endast
några fä antydningar om vägen till dess håla finna vi här och der,
och dem vilja vi följa i spåren, för att om möjligt få med egna ögon
taga fenomenet, folkförgudningens fetiss, i skärskådan.
Härvid kommer man snart till det resultatet, som just ej är egnadt
att öka sympatierna för förf., att hans bok, medan den ikläder sig
skenet af en öfver älla personliga lidelser upphöjd, universel profetia,
i sjelfva verket framför allt är en ytterligt bitter filippik mot förfrs
teologiska och politiska partimotståndare i hans eget iädernesland.
Man skulle väntat, att förf. uppsökt demoteismens hydra i dess
hemort, Frankrike, der den ju 1789 kom till verlden, hos det folk som
ännu, sedan det börjat frigöra sig från Napoteonskulten, i tid ocb otid
smeker sig sjelft med det namn af la grande nation, som general
Bonaparte gaf det i ett tal till direktoriet 1797 och sedan icke
tröttnade att upprepa. Än mer berättigadt hade det varit, om förf. gått
öfver till högra, stranden af Rhein och ur den vidunderliga
tendenslitteratur, som beskrifves af d:r E. M. i ofvan anförda afhandling,
uppvisat en verldsåskådning, som särdeles i åtskilliga panteistiska,
tyska författares skrifter fullkomligen gör skäl för det »demoteistiska»
namnet. Kort sagd t, hos någon af de nationer, som göra auspråk på
att »gå i spetsen för civilisationen», borde man antaga att förf. skulle
finna färgerna till sitt hemska nattstycke: i Frankrike, der »mensklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
