Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Darwinismen. Af N. J. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nadssätt, olika bruk af olika kroppsdelar, korsning, yttre
lefnadsom-ständigheter o. 8. v., allt under inverkan af ärftligheten. Man skulle,
säger han, genom att på ett barn ända från dess födelse binda för det ena
ögat och genom att under flera generationer fortsätta härmed, kunna ‘
frambringa ett helt slägte af cycloper, och denna sin förändringsteori
utsträcker han åfven till menniskan, anseende att vårt slägtes rot varit
en menniskoiik apa. Det är klart, att ett så vågadt påstående ej
skulle kunna anses berättigadt vid vetenskapens ståndpunkt i början
af vårt århundrade; imellertid finna vi att så utmärkte lärde, som
Geoffbot St. Hilaibe, och så framstående tänkare och snillen, som
Goethe, ställde sig på nära nog samma ståndpunkt som Lamabck,
ehuru den forrp såg orsakerna till organismernas förändringar mera i de
yttre momentema, såsom atmosferen, värmen o. s. v. Samtidigt
härmed framträdde Oken och lärde, att alla varelser uppstå ur hvad han
kallade ett urslem; men han blandade i sin framställning så mycket
dunkelt svammel, att den af honom grundade naturfilosofien snart kom
i vanrykte såsom konstruerande naturen efter spekulativa
kammar-funderingar utan speciela insigter i det lefvandes formrikedom.
Mot dessa åsigter uppträdde, bland andra, Cuvteb, den utmärkte
geologen och paleontologen, och den 22 Februari 1830 utkämpades i
Franska institutet mellan honom och Geoffbot St. Hilaibe,
ba-nérforarne för de motsatta partierna, en strid, der Cuvieb vinner
segren, den förståndsmessiga iakttagelsens triumf öfver den filosofiska
naturåskådningen, som tillbakavisades såsom oberättigad och magtlös
gent imot erfarenhetens fakta. Man förklarade frågan om arternas
ursprung vara »transcendentel» och ligga utom naturvetenskapernas område.
Segren af 1830 var så fullständig, att under dfe derpå följande
30 åren ingen mera vågade åter väcka hvad man kallade »de gamla
drömmeriefna». Men snart framträdde Lyell, Englands utmärktaste
geolog, och bevisade, att de dittills erkända jordrevolutionema blott
varit lokala, samt att jordens historia är den långsamma, men
oimot-8tåndliga utvecklingens historia, betingad af krafter och åtföljd af
företeelser, som ännu i dag successivt omgestalta allt. Och sedan
Edv. Fobbes uppvisat jord- och klimatforändringarnes samt
inflyttnin-garnes stora inflytande på det lefvandes omgestaltning och
sammanhang, så var det nödvändigt, att läran om skapelsens kontinuitet skulle
ånyo upptagas; det är den, som i den mest glänsande och storartade
form framstäldes af Dabwin, och som för närvarande hyllas af, man
kan väl säga, det öfvervägande flertalet af samtidens ryktbaraste
naturforskare, och hvars grunddrag jag nu går att i korthet antyda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
