Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Politiska betraktelser. 1. Den nya representationen och regeringen. Af —t—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genting kan vara intressantare än att se huru denna fråga utvecklat
sig under den riksdagsperiod som förflutit
Vid början af 1867 års riksdag uppträdde ett ministerielt parti
med icke mindre anspråk än att taga ledningen af affärerna om
händer till förmån for en minister, som lyckats genomföra
representationsförändringen och som härigenom ansågs hafva förvärfvat sig
rättmätiga anspråk på en obegränsad tillgifvenhet Men det visade sig snart,
att den nya riksdagen icke ville gå i ledband ens hos dem, som den
hade att tacka för sin tillvaro. Det uppstod en ganska bestämd
opposition, som omsider fann sitt förnämsta uttryck uti 1868 års
decharge-betänkande; och ehuruväl ingen ministérförändring härigenom
åstadkoms, kan man likväl säga, att ifrån och med denna tid regeringen
kommit i ett helt annat förhållande till representationen, än som
till-forene egt rum, — ett förhållande öfverensstämmande med andan af
den skedda representationsreformen och hvilket allt mer och mer
stadgats genom sedermera tid efter annan inträffande omständigheter
vid riksdagen. Men likasom i föregående fall, så var äfven här blott
fråga om att konstatera ett faktum.. Så snart riksdagen häfdat sitt
oberoende af regeringen och intagit den ställning till densamma, som
de nya förhållandena bordt föreskrifva, så kan man säga att all
egent-lig opposition upphört. Det var således icke en opposition mot
personer; fråga var blott om att stadfästa en politisk grundsats. Men
såsom ett gifvet resultat af riksdagens verksamhet i detta hänseende
måste man imellertid anse, att regeringens ställning till representationen
verkligen blifvit i väsentlig mån förändrad; och hurudan är denna
förändrade ställning?
Onekligt är att just denna synnerligen vigtiga punkt utgör det
förnämsta resultatet af den nya riksdagens verksamhet under den
förflutna treårsperioden; men lika onekligt är ock, att det är ingenting,
hvarmed regeringen tyckes hafva haft svårare att göra sig förtrogen,
än just med detta resultat, som hon ändock mer och mer tyckts vilja
erkänna, ehuruväl hon ännu ej torde hafva insett de ofantliga fördelar,
som måste komma att härflyta deraf, ej mindre för det konstitutionela
lifvet i allmänhet, än särskildt äfven, om saken ses ur sin rätta
synpunkt, för en konstitutionel regering. Några fä exempel skola tjena
att visa, huru regeringen likasom både velat och icke velat sätta sig
in uti de nya förhållandena, samt huru hon ända in i sista tiden icke
synes hafva förstått sin närvarande ställning eller huru hon bäst bör
betrygga sin ställning för framtiden, men tillika huru insigterna i detta
fall alltmer och mer tyckas hafva mognat.
Såsom en naturlig följd af det nya representationssättet och af
ministrarnes närvaro i kamrarne infördes redan vid början af 1867 års
riksdag interpellationsratten. Justitieministern tillkännagaf i kamrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
