Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finner sig mellan hrr Ahlqvist och Forssell, omkring den större eller
mindre graden af sannolikhet för att Erik XIV blifvit förgiftad.
Det först och främst anmärkningsvärda härvid är att, arven om man
kunde till komplett evidens bevisa, att Erik XIV dött naturlig död.
den moraliska domen öfver Johan IQ:s karakter och förhållande till
sin fångne broder icke derigenom underginge ringaste ändring. De
intyg Johan sjelf gifvit historien i händerna om sitt uppsåt, att, så
snart han ansåge sin egen säkerhet sådant fordra, låta genast bringa
Erik om lifvet, ’ äro så öfverflödande och så autentiska, att
brodermordets mörka skugga alltid förblir moraliter sväfvande öfver Johans
kungakrona. De otaliga, upprepade fullmakterna och påminnelserna
till Eriks väktare, att, vid yppandet af ringaste befrielseförsök, genast
döda Erik, likasom de, såsom äfven Forssell anmärker, »otäckt
omtänksamma instruktionerna», i hvilka redan »hela ärtsoppshistorien
finnes in nuce», bevisa tillika att Johans uppsåt icke var en frukt af
ögonblickets frestelse och uppbrusning, utan af en under åratal rufvad,
ständigt återvändande tanke, beseglad med full öfverläggning. Till
stöd och värn for sitt uppsåt förmådde Johan redan 1569 biskopame
och 1575 rikets råd och biskopar att uttala hemlig dödsdom öfver
den tidtals vansinnige, fängslade Erik. Såväl ordalagen i den förra
domen: »der som något uppror och obestånd här inrikes blefve
begynt och företaget för Konung Eriks skull, så må förbemälte
Konung Erik till sitt lif icke blifva förskonad, utan efter tillbörlighet
och förtjenst straffad varda», som följande uttryck i den senare: »vore
ock christeligare och bättre att en lider, än att månge skola blifva
for-derfvade», intyga, äfven hvad Johans underdånige och intresserade
anhängare vidkommer, tidens grymma politiska jesuitism. Då alltså här
i intet fall kan bli fråga om någon s. k. Ehrenrettung för Johan m
och hans män, i likhet t. ex. med den som v. Beskow anhängiggjort
for Gustaf IILs minne, och då man derjemte känner, att Johan IIL-s
uppsåt att döda Erik ännu var vid fullt lif en månad före broderns
timade död, tyckes det som om hela saken, invecklad i dunkel som
den är, skulle röra endast den jemfÖrelsevis mindre betydande frågan,
huruvida det är mer eller mindre sannolikt att slumpen, genom
sjukdom, ryckte Erik undan brodermördarens lyftade hand eller ej. Här
föreligger dock ett större historiskt intresse än som så, än blott den
toma nyfikenhetens; ty om det med sannolikhet, gränsande till visshet,
liknar sig till att Enk verkligen blef dödad, så måste ett sådant
resultat alltid i väsendtlig mån kasta belysning öfver den sanna
karakteren af Johan IILs tidehvarf, hvaremot, om sannolikheten kraftigt
talar för att Erik befriades från sina eländen genom sjukdom, den
tragiska knuten komme att sakna egentlig lösning, emedan då en
högre hand afhuggit densamma, ett resultat som ingalunda heller
saknar historiskt intresse i högre mening. Huruvida frågan innebär
po-sitift intresse, beror således helt och hållet derpå, om en påtaglig
grad af sannolikhet, vare sig for eller emot det omtvistade mordet på
Erik XIV, kan utsofras ur de fakta, som finnas för handen. Väga
skalen för och emot ungefär lika, då blir naturligtvis resultatet fullkomligt
negatift, ehuru dock alltid ett resultat af den samvetsgranna
forskningen såsom sådan. Men tvisten mellan hrr Ahlqvist och Forssell
erbjuder ännu ett alldeles specielt intresse genom det sätt, hvarpå den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
