Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke mindre än sex fullmakter för nya väktare. Stundom händer
dock att fullmakten gäller en gammal väktare, som, efter något års
permission eller hvila, ånyo inträder i vaktgöringen. Bland dessa
trogne stå i främsta rummet två af underordnad rang, J. Persson och
J. Sandersson. De äro med på Gripsholm, erhålla förnyad fullmakt i
Westerås och finnas tillstädes vid Eriks dödsbädd på örbyhus. De
voro alltså af Johan kända såsom pålitliga. Maurits Göransson (Vinge)
till Djula tyckes hafva tjenstgjort stadigvarande från juni 1574, ty
utan att någon fuUmaktsförnyelse för honom förekommer namnes han
såsom väktare i ett bref ai Johan d. 27 aug. 1576 och förekommer
ännu i juni påföljande år, d. v. s. kort efter Eriks död, såsom
be-fälhafvare på örbyhus. Slutligen hör till denna klass Erik Andersson
till Bjurum, konung Johans »kökemester» (hofmästare). Han var Eriks
väktare på Vesterås slott, med fullmakt af d. 18 okt. 1573, och
berättar sjelf, i bref till konung Johan, att Erik vägrade förtära öl, vin
och villebråd. Erik fruktade alltså att bli af honom förgiftad. Erik
Andersson afgår sedermera under något af de följande åren, uppträder
på nytt med fullmakt af d. 19 januari 1577 och är, jemte Johan
Henriksson, hufvudmannen i tilldragelserna näst före, under och efter
Eriks död påföljande månad. Konung Johan saknade således
ingalunda heller uthållige och »Ehrlige Menn», såsom det heter i
fullmakterna, bland Eriks väktarepersonal, och borde i det afseendet hafva
känt sig fullt trygg. Att han dock icke låter sig nöja med de tagna
försigtighetsmåtten, hvilka, om hans afsigter mot Eriks lif verkligen
varit begränsade blott till en yttersta nödfallsåtgärd, måste
förekomma honom i alla afseenden tillräckliga, utvisar att hans i brefvet d. 7
jan. 1572 till hert. Carl uttalade tanke, att han aldrig skulle få
något »roligt regemente här i riket sålänge han (Erik) lefde», sedan dess
icke lemnat honom, på samma gång den form, Johans nästa steg i
denna rigtning antager, framstår i alla afseenden fruktansvärd. Den
består nämligen i en ny dödsdom öfver Erik af »Sweriges Iiijkes Rådh samt
Bisper och Prelater». Den anledning, som närmast eggat Johan och af
honom begagnats såsom motiv, var Mornay’ska upproret, hvilket,
upptäckt i mars 1574, redan föregående sommar, Johan ovetande, hade hotat
honom i hans eget palats, samt vidare upländska allmogens
sammansvärjning för att befria Erik, kort efter att denne hade blifvit
flyttad till örbyhus, hösten 1574, ett upprorsförsök som lifligt oroade
både Johan och hans adel. Isynnerhet den Mornay’ska
sammansvärjningen, som var omedelbart rigtad mot Johans eget lif, måste hafva
drifvit hans fruktan till dess spets och, i förening med den upprepade
sammansvärjningen bland Uplands allmoge, fört honom till det fasta
beslut, att skaffa sig fria händer med Erik. Blott ur denna, med Johan IH:s
intressen, karakter och uppenbara önskningar öfverensstämmande,
synpunkt kan man förklara meningen med den af riksråden, biskoparne och
Srelatema gemensamt upprepade formliga dödsdomen öfver Erik d. 10
[ars 1575, hvilken upprepning deremot annars blir meningslös. Också
lemna domens ordalag åt Johan, ende bedömaren af rätta tidpunkten
för verkställigheten, den vidsträcktaste tolkningsrätt med hänsyn till
domens tillämplighet i och for sig. Ahlqvist har icke, såsom det
förefaller oss, tillräckligt gifvit akt på denna omständighet. Det heter
likväl i domen, sedan man upprepat den gamla föreskriften, att Erik må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
