Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hlefve gjordt, och att, enär ett dylikt försök ingalunda förspordes vid
tidpunkten af Eriks död, fullmakten alltså bör anses bevisa mera emot
an för att Erik blef dödad; å andra sidan söker han med icke mindre
eftertryck göra antagligt — i motsats till Ahlqvists åsigt — att den
allmänna politiska ställningen i riket omkring tiden för Eriks död icke
var sådan, att man i den kan finna en af fullmaktens bestämning
oberoende orsak till Johans intresse och beslut att ändtligen låta döda
den dittills skonade brodern. Men skulle man böra antaga, att det
vilkor, fullmakten innehåller, utgör en ovilkorlig synpunkt för
uppfattningen af möjligheten af att Johan Q1 kunde låta döda konung Erik:
hvilken betydelse skulle väl då i detta afseende kunna inrymmas åt
den allmänna politiska ställningen i riket? Uppenbarligen ingen.
Forssell märker icke att han i och med sitt bevisningsförsök indirekt
med-gifver, att fullmaktens vilkor icke kan och får uppfattas på ett
ovil-korligt sätt, utan att tvärtom möjligheten af konung Eriks dödande
måste uppfattas äfven från en annan synpunkt, nämligen från den som
innehålles just i Eriks allmänna förhållande till rikets tillstånd och
Johan lll:s maktställning, i den fångnes egenskap att utgöra
medelpunkten för fortgående sammansvärj ningar mot och framtida faror för
Johan III. Det är ur denna synpunkt, som Ahlqvist med fullt
berättigande följdriktigt skärskådat sannolikheten ai konung Eriks rätta
dödsorsak, likasom före honom Geijer dömt på samma sätt. Geijer
yttrar, Svenska folkets Historia, del. 2, sid. 220— 221: »Man vet ej
att någon särskildt fara för tillfallet varit på färde. Till fullmakten
lära således kommit andra befallningap>; och sid. 265: »Den röda
boken (så kallades Johans Liturgi) har utan tvifvel påskyndat den
olycklige Eriks öde: den har äfven gifvit oenigheten mellan Johan och
Carl det farligaste skaplynne». I »Konung Eriks fängelse och död»,
sid. 77—78, säger Ahlqviét: »I afseende på Johans beslut att mörda
sin broder måste vi således erkänna, att vi äro fullkomligt okunniga
om de skäl, som närmast förmådde honom dertill, äfvensom om tiden,
då det afgörande beslutet fattades; dock misstager man sig säkerligen
icke, då man sätter Johans beslut i sammanhang med upptäckten af
Maurits Rasmussons sammansvärjning.» Hvad nu särskildt beträffar
det nämda vilkoret i fullmakten, så hafva vi i det, föregående visat,
att det så godt som från början ej hade någon fast rot i Johans eget
sinne, att det endast var honom påtvunget af hans fruktan for
följderna, om han på eget bevåg utfärdade ovilkorlig befallning’ att döda
brodern, äfvensom att Johan ändtligen, genom dödsdomen i mars 1575, i
sjelfva verket förskaffade sig fria händer i detta afseende. Långt ifrån
att en noggrann kritik af Ahlqvists arbete kan komma till det resultat
att, såsom Forssell gjort, anse Ahlqvist hafva fäst för liten vigt vid
nämda vilkor, måste den tvärtom anse honom icke hafva reducerat
detsamma nog tillräckligt Sin sunda historiska blick har Ahlqvist
icke desto piindre oförvilladt ådagalagt, då han förlägger Eriks
dödsorsak till det område, på hvilket farorna för, hotet mot Eriks lif från
böljan uppvuxit, nämligen till hans och Johans ursprungliga förhållande
till hvarandra, till den politiska ställningen och maktutöfningen inom
Sverige, d. v. s. gjort den till en logisk länk i den allmänna kedja af orsaker
och verkningar, som utvecklat sig ur brodertvisten och på nytt yppat
sin ödesdigra beskaffenhet i den Maurits Rasmusson’ska sammansvärjnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
