Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen. Med samma besynnerliga, formelt ytliga slutkonst, hvarigenon
Forssell ser ett mindre farligt hot i fullmakten af d. 19 jan. 1577 äi
i den af d. 21 juni 1573, på grund af att den förstnämdas ordalydelse
är lika med den sistnämdas, bestrider han sannolikheten af att prestea
Maurits Rasmussons sammansvärjning kan utgöra motivet för en
befallning af Johan att döda Erik; ty, säger han, då Erik icke dödades
till följd af någon bland de foregående sammansvärjningarna facns
det så mycket mindre skäl för Johan att göra det nu, som den sista
sammansvärjningen »af en prest» i en »långt aflägsen landsända» var
mindre farlig än foregående oroligheter. Det ligger dock i Öppen dag,
att, likasom det upprepade hotet af en person, som makten nafver,
innebär en stegrad våda, en sammansvärjning, som upprepas af samma
orsak som flere föregående, måste låta sjelfva orsaken aertill framstå
såsom ohjelpligt farlig, såsom ett kroniskt sjukdomsämne i
samhällskroppen, hvilket bör angripas i roten, det vill med andra ord säga,
att redan blotta upprepningen af en sammansvärjning måste, enär den
icke kan betraktas såsom ett enstaka fenomen, återfalla, äfven om den
i och för sig varit mindre farlig och redan misslyckats, med dubbel
och mångdubbel tyngd på upphofvet dertill, ty den slutsatsen är till
hands, att ingen säkerhet annars finnes, att icke sammansvärjningen
ännu en gång upprepas, och hvem vet om icke då med bättre
framgång! I Johan IlLs på en gång rädda och beräknande sinne måste,
efter all förnuftig sannolikhet, en dylik slutsats hafva borrat sig djupt
in, då, efter nära två års lugn, Maurits Rasmussons sammansvärjning
plötsligt ånyo utvisade, att den gamla faran fortfor att lura under
hans fötter. Forssells antydning, att Johan III ej hade orsak att i
februari 1577 döda Erik, emedan »den siste sammansvurne fått sin dom»
redan i slutet af år 1576, betrakta vi blott såsom en lapsus calami, enär
det måste vara allom klart att ingen längre kunde sammansvärja sig
tiU Eriks förmån sedan denne väl, strax etter Maurits Rasmussons
företag, blifvit död, hvarimot ingen kan svara för att icke nya
sammansväij-ningar och uppror skulle hafva uppstått, i fall Erik fortfarit att lefva
åtskilliga år till.
Om nu presten Maurits Rasmussons vestgöta sammansväijning,
i och för sig mer eller mindre farlig, måste anses såsom den der enda
droppen vin, hvilken kan komma den redan öfverfylda bägaren att
svalla öfver, huru mycket större inflytelse på Johan III måste man ej
tillägga densamma, då det visar sig att den är, äfven för sig
betraktad, långt ifrån så betydelselös, Forssell vill göra antagligt på grund
af sådana omständigheter, som att i spetsen för denna
sammansvärjning stod en prest och att den bröt ut i en aflägsen landsort
(dock icke aflägsnare än t ex. Småland, som förut gjort Johan så
många bekymmer). Den betydelse, man må tillmäta Maurits
Rasmussons sammansvärjning, måste naturligtvis bero af dess inre samband
med den politiska ställningen öfver hufvud taget och med de krafter,
som kunde bli farliga för Johans bestånd. Ahlqvist fäster i detta
afseende uppmärksamheten på två omständigheter, nämligen att de
sammansvurne, på samma gång de ville befria Erik, ämnade erbjuda
kronan åt hertig Carl samt att de utspridt rykten om Johans förkärlek
för katolicismen. Båda dessa omständigheter äro i hög grad vigtiga.
Man vet att Johan hyste misstro mot hertig Carl, sedan denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
