Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Svenska riksarkivets pergamentsbref från och med år 1351, förtecknade med angifvande af innehållet. 2. 1383—1400. Af F—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
operatum, qvarst&r dock alltid den vinsten, att de många förut ej anade
intressen, hvilka här genast träda i dagen, allt mera skola öka deras
antal, som åt dessa medeltidsskatter egna sin uppmärksamhet.
Ingen, som i någon mån gjort sig förtrogen med
samhällsutvecklingen, kan underkänna den betydelse, medeltiden har för den nyare
tidens alla samhällsförhållanden. Må man säga, att den gamla historien
är ett afslutadt helt, som endast qvarstår som mönsterbild med sina
förtjenster och lyten. I medeltiden har dock den nyare tiden sin rot,
och det är endast genom att återgå till denna, som vi rätt fatta den
födslokamp, samhällskulturen haft att utkämpa, innan den kunnat
skapa det personlighetens fulla erkännande, som nu säges vara dess i
våra dagar vunna krona. Andra länder hafva äfven, jemte den för
alla gemensamma klassiska historien, en egen historia före sin
medeltid. Vi ega endast sparsamma lemningar af någon sådan. Vår gamla
historia är till största delen en sagovacker och poetisk, men i saknad
af andra historiska, fullgiltiga vittnesbörd än dem, som förvaras i våra
antiqvitets8amlingar, der stenverktyget, det i jorden funna myntet, med
flera dylika minnesmärken, utgöra den enda ledningen för vår
forskning; och derföre kan sjelfve geologen uppträda för att bestrida vår
uråldrighet, om ock etnografen vill föra våra minnen tillbaka till de
mest aflägsna tider. Ensamt medeltidsforskaren kan visa oss sp&ren
af en lefvande historia och med urkunder bekräfta en verklig
samhällsutveckling. Han tager till stöd för sina uppgifter det på runstenen
inristade korstecknet och säger oss: så uppgick äfven kristet ljus för
norden, och han framlägger för oss de osvikliga intygen på dess
till-växt i de första gåfvobrefven till kyrkor och kloster. Han fangslar
vårt intresse just med dessa gfifvobref, ty han visar huru det andliga
behofvet då ännu med from och menlös enfald sökte sitt ängslade
sinnes tröst i en yttre försoning. Och dessa gåfvobref blifva för oss en
hel andlig kulturhistoria. Han förer oss vidare in i öfriga
samhällsförhållanden och låter oss med förvåning igenkänna råmärken och
gränsbestämningar, som ännu genom häfden blifvit bevarade, men som här
på pergamentet finnas noggrant angifna och bekräftade. Och dessa
nästan i stenstil affattade bref få för oss en betydelse, som vi ej förut
tillerkänt dem. De blifva ej blott tomma reliker, utan vi sätta de
fakta, som de framlägga, i samband med senare förhållanden, och vi
fatta då, att i kanske intet land eganderätten varit så skyddad och
betryggad som i vårt. Vi upptäcka en ny sida, hvarföre vi måste
älska det, oaktadt alla de brister, vi der tro oss upptäcka. Vi se att
dess samhällsförfattning sedan urminnes tider hvilat på en grundval af
lag och rätt, och vi fatta betydelsen af orden: land skall med lag
tyggas, och förstå att i ett sådant land ej blott den som våldförde den
vigda helgedomen och den i lagliga termer nedskrifna rätten, utan
äfven hvar och en, som kränkte den oskrifna, men af häfd vunna
besittningen, måste betraktas såsom hvar mans niding.
Det är 6åsom de enda pålitliga medlen att fullt lära känna en
sådan medeltid, som alla de arbeten, hvilka för oss i klar dager, mer
eller mindre utförligt, framställa innehållet af de snart förbleknade och
af tidens tand hårdt medfarna pergamenten, få ett så stort värde. På
samma gång de för historieforskaren utsträcka hans tid, då honom
besparas mödan att sjelf dechiffrera den mången gång nästan oläsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
