Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma rymd af den andliga verlden. Förkämpen for den medeltida
statsidén, för påfvens öfverhöghet och furstemagten med Guds nåde,
blir till en början en svuren fiende till konungadömet, emedan han
tror att detsamma uppreser sig mot kyrkan; han söker derfore formå
hierarkien till ett förbund med tidens demokratiska sträfvanden. Då
detta visar sig outfÖrbart, bryter han med kyrkan, för att egna
återstoden af sin lefnad åt folkets sak. Profetiskt förkunnar han den
nya tid, då kärlekens evangelium skall blifva den bestämmande
drif-kraften i vårt slägtes utveckling och ur samhällslefnaden undanrödja
allt okristligt förtryck, all obehörig kastskilnad. Under kampen for
de idéer, åt hvilkas tjenst han invigt sig, blef hans predikan ofta en
förhärjande eld, som brände mera än hon lyste och värmde. Men
äfven uti öfverdrifterna förneka sig ej sinnesstämningens adel och
af-sigternas renhet; han trodde sig arbeta och lida i mensklighetens
tjenst och afstod fördenskull frivilligt från enskild lefnadslycka.
Under sin första skriftställareperiod träder Lamennais ännu helt
och hållet i de Maistres spår. I sitt berömda arbete Essai sur
Vin-différence en rmtiere de religion, som från 1817—23 utkom i fyra
band, och af hvilket inom några få år 40,000 exemplar afsattes, vänder
han sig med glödande nit mot likgiltigheten för religionen öfverhufrnd,
i hvilken han ser orsaken till alla den senare tidens samhaUslidanden
och omstörtningar. Religionen ensamt är den fasta grundvalen for en
god samhällsordning, nämligen den religion, som icke bygger på det
vacklande individuella förnuftet, utan tager till utgångspunkt det i
mensklighetens historia uppenbarvordna »raison générale», det
gudomliga förnuftet, som fått sitt uttryck i kyrkans läror och
forsamlingsordning. Hvarken protestantismen eller det filosofiska tänkandet lemna
någon borgen för rättstillståndets vidmagthåUande, ty båda hvila de
endast på den enskildes mening, söndrad från det allmänna
medvetandet; skepticismen och revolutionen lura här i bakgrunden. Då
derimot, enligt hvad Lamennais söker visa, mensklighetens religiösa
samfundsmedvetande, det i timlighetens former framträdande eviga
förnuftet, troget afspeglar sig i katolicismen, och då dennas målsman
är påfven, så är hvarje olydighet mot påfven i sjelfva verket en
af-vikelse från förnuftet i dess sanning, således ett slags vansinne. —
De politiska följdsatserna af denna teori utvecklade Lamennais i sitt
nästa arbete: Be la religion considérée dans ses rapports avec T ordre
politique et civile (2 band 1825—26). Han inskärper här, att den
verldsliga öfverheten kan fordra lydnad för sina befallningar endast i
samma mån hon sjelf är underdånig den gudomliga lag, som
förkroppsligat sig i påfvedömet. »Utan religion ingen samhällsordning,
utan kristendom ingen religion, utan påfve ingen kristendom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
