Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hos franska presterskapet, i synnerhet det yngre, mottogos dessa
läror med stort bifall. För religionens tjenare, hvilka derjemte voro
barn af sin tid och dess bildning, kunde det ej vara annat än
angenämt, att se kyrkans oinskränkta myndighet fastställd, icke genom ett
dogmatiskt magtspråk, utan såsom en fordran af sjelfva förnuftet, af
den gudomliga verldsordningen. Äfven i Rom var Lamennais’ namn
en tid högt uppburet; påfven Leo XII helsade honom som »den siste
kyrkofadren» och ställde i sitt kabinett hans bröstbild bredvid
krucifixet; han erbjöd honom äfven kardinalsbatten, hvilket anbud
Lamennais dock afslog.
Nu utbröt Juli-revolutionen. Hand i band med densamma gick
en öppen , fientlighet mot kyrkan, emedan man ansåg henne hafva
gjort gemensam sak med den hatade bourbonska dynastien till
folkfrihetens undertryckande. Yrkandet på statskyrkans upphäfvande oeh
skolans frigörande från kyrkligt formynderskap, på bekännelse-,
associations- och pressfrihet sattes från och med denna tid på
dagordningen. Frågan blef nu: skulle kyrkan gå in på dessa nya idéer, eller
skulle hon, bortvändande sig från demokratien, ödmjukt bära upp
släpet på Ludvig Filips borgerliga konungadöme, påminnande sig sjelf
och andra, att »all öfverhet är af Gudi?» Lamennais, som redan förut
påyrkat, att kyrkan borde stå på egna fotter och bortkasta
furste-magtens krycka, innan densamma från en stödjande staf förvandlade
sig till ett tuktande ris, fattade nu det djerfva beslutet att försona
katolicismen med friheten. För möjliggörandet af denna försoning
borde kyrkan lemna politiken, lösgöra sig från beroendet af staten
och grundlägga sitt rike inom det religiösa lifvets område; hon skulle
då kunna svara sina fiender, när de sökte henne bland spillrorna af
sönderslagna throner: »Kristus är uppstånden; han är icke här!»
Det var i denna anda Lamennais började utgifvandet af tidskriften
UAvenir, som — d. 16 Okt. 1830 — med valspråket Dim et liberté
gjorde sitt inträde i litteraturen. Kyrkan och demokratien, förkunnade
den nya tidskriften, böra, om ock på olika vägar, fullfölja samma
syften; frihetens upprätthållande ligger äfven i katolicismens intresse;
derföre söker statsdespotismen slå kyrkan i bojor. Hon kan frigöra
sig endast på ett vilkor: genom att afstå från de ekonomiska fördelar,
staten har att erbjuda henne. Hvar och en som mottager betalning,
säger Lamennais, är beroende af den, som betalar honom; må
presterskapet derföre upphöra att stå i statens sold; må det hafva mod att
bygga sin materiella tillvaro uteslutande på församlingens frivilliga
gåfvor, att blifva fattigt, såsom under kristendomens första dagar, och
evangeliets förkunnare skola blifva folkets män: den fattiga, men fria
kyrkan skall ännu en gång eröfra verlden. — Så ljödo Arnold von
Brescias maningar ännu en gång inom katolska kyrkan; men nu, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
