Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leipzig höll derefter »den tyska katolicismen» sitt första allmänna
kyrkomöte, som -bevistades af ombud för de nybildade församlingarna
Med afseende på läran uppställdes såsom grundsats, att den heliga
skrift är enda rättesnöret för den kristna tron och att skriftens
tolkning bör öfverlåtas åt det fria förnuftet. Meningsskiljaktighet ifråga
om den ena eller andra af troslärorna borde ej vara någon grund till
ömsesidigt misstroende; den kristnes första pligt vore att bevisa sin
tro genom goda gerningar.
Ronge stod nu på höjden af sitt anseende. Händelsernas
utveckling visade dock, att hans nit och sjelftillit varit större än hans
förmåga såsom reformator. Mellan honom och Czerski yppade sig snart
misshälligheter med anledning af Ronges förnekande af Kristi gudom;
den sistnämnde förklarade i ett öppet sändebref, déri han
polemiserade såväl mot Czerski som mot den kyrkliga ortodoxien, att en
reformation, som ej ginge längre än den för trehundra år sedan, vore
öfverflödig. Visserligen föranstaltades sedermera en förlikning mellan
de båda ledande personligheterna, men tvistefrågan var dock snarare
undanskjuten, än bilagd. Det var i sjelfva verket samma tvedrägtsfru.
som gaf anledning till striden mellan Luther och Zwingli ifråga om
gudamenniskans närvaro i nattvarden.
Till dessa inre svårigheter kom äfven yttre betryck med afseende
på de nybildade församlingarnes ställning till ländernas regeringar. I
Baiern förklarades »den Rongeska sekten» vara, icke en kyrka, utan
ett radikalt politiskt parti; förbindelsen med densamma stämplades
som högförräderi. I Österrike förbjöds ända till sjelfva namnet »tysk
katolicismen.» I Preussen betecknades rörelsen såsom ett affall från
kristendomen; endast i Sachsen och Baden funno tysk-katolikerna något
understöd. — I trots af dessa ogynnsamma förhållanden växte de fria
församlingarnes antal oupphörligt; mot slutet af år 1847 hade de
stigit till 259, i spetsen för hvilka stodo 88 teologiskt bildade lärare.
Året 1848 med dess politiska hvirfvelvindar var till en början
mycket gynnsamt för tysk-katolikerna. Betydande församlingar stiftades
i Wien, Miinchen och å andra orter, och på flera håll funno sig
myndigheterna föranlåtne att officielt godkänna deras tillvaro. Ronge var
äfven nu outtröttligt verksam på resor och folkmöten; men den
kyrkliga agitationen, som hittills varit hufvudsak, fick hädanefter, under
inflytandet af förhållandena för dagen, träda tillbaka för den radikalt
politiska. Följden häraf blef, att under den snart derpå inträdande
reaktionen, de tysk-katolska samfunden betraktades såsom ett slags
revolutionära ’klubbar, behandlades med stränghet och slutligen i flera
länder, på regeringaraes befallning, alldeles upplöstes. Med åren
1848—49 kan sålunda tysk-katolicismens historiska roll anses
utspelad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
