Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid den här omtalade religiösa partiriktningens första uppträdande
gjorde man sig på många håll synnerligen höga föreställningar om hvad
Ronge och hans anhängare skulle kunna uträtta. Framstående
protestantiska teologer helsade med glädje grundläggandet af »den
symbol-fria kyrkan», och till och med en så djup historiekännare och
betydande personlighet som Gervinus lofvade sig stora ting af
tyskkatolikernas »mission». 1 sin skrift Die Mission der Deutschkatholiken
(1845) utgår Gervinus från det kända förhållandet, att den
gammalortodoxa uppfattningen af kristendomen, vare sig inom katolska eller
protestantiska bekännelsen, icke kan fasthållas af någon med den
moderna bildningen förtrogen, hvadan, såvida ortodoxi och sann kristendom
vore ett och samma, man endast hade att välja mellan uppoffrandet
af kristendomen eller af den nyare kulturens eröfringar. Till presterna
ställer han den frågan, om de väl betänkt hvad det innebure att
fortfarande envist förfäkta en lära, från hvilken menigheten bortvänder
sig med likgiltighet, ja, med förakt, och att i allmänhet söka
upprätthålla ett sakernas tillstånd så beskaffadt, att i de flesta länder sjelfva
kärnan af nationen nödgats skilja sin sak från kyrkans. Den sunda
religiösa utvecklingens fordran vore en tro, om hvilken alla kunde
förena sig, en lära och bekännelse, som kunde blifva församlingens,
ej blott presterskapets. I den nya rörelsen på det kyrkliga området
trodde sig Gervinus skönja en fr iskare lifsyttring, som skulle
undan-rödja mycket af det odugliga gamla och åvägabringa ett närmande
mellan kristenhetens båda hufvudkonfessioner.
Om utgången ej motsvarade dessa förväntningar, torde detta till
väsentlig del få tillskrifvas den ofvan antydda omständigheten, att
ie-darne af den kyrkoreformatoriska rörelsen ej voro sin uppgift vuxne.
Betydelsefull såsom ett förebådande tidens tecken blir dock alltid denna
»tyska katolicism», som ett ögonblick syntes på väg att inom några
månader förstöra hvad romerska kyrkan behöft århundraden för att
uppbygga och befästa. Sin styrka hemtade tysk-katolicismen ur sin
folklighet; dess kristendom ville vara en praktiskf en lifvets och
handlingens: häri låg dess berättigande gentimot det ofruktbara,
»öfver-förnuftiga» dogmatiska formelväsendet. Utgångspunkten var riktigt
vald, men krafterna sveko vid tillämpningen. En bekant kyrkohistorisk
skriftställare — prof. Heinrich Gelzer i Berlin — yttrar i de »50
teser», med hvilka han inledde första årgången af den af honom
ut-gifna tidskriften Protestantische Monatsblätter fur innere Zeitgeschichte
(1852): »Det var för romerska katolicismen en öfverraskande, oerhörd
lycka att tysk-katolicismen, genom sina upphofsmäns missgrepp, blef
en karrikatur. Ronge och Czerski hafva, just genom sin
obetydlighet, gjort sig väl fortjente om Loyolas söner. Och dock har Rom,
vid tysk-katolicismens framträdande, darrat; ty bakom denna rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
