Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men i trots af detta hårda strafftal märker man snart, att det icke är
köld, som är författarens fel: är, enligt hans uppfattning, »Aanden bunden
til den lave Tue», är han än »blind for dette ydre Røre», kan han än
icke »samle disse spredte Stemmer», så är det icke for det han icke
vill se det goda, som lefver hos folket Det är så naturligt for den
unge skalden, som, med tro på idealet, ser detta fly undan, hvarhek
han vill fatta det i det enskilda, att utgjuta sig i denna klagan, men
på samma gång bevara en tillit och tro, som bär honom öfver det
närvarandes upprörda böljor till den eviga strand, dit dessa snart
försvinnande vågor strömma, och med full innerlig värme sluta såsom
han gör:
»Thi Glandsen, der i Ahne-Hallen brænder,
Kan ej fortabes, — er en hellig Arv,
Der falder renterig til Folkets Tarv,
Naar det kan hæve den med voxne Hænder;
Og medens Hallen sine Funker sender
Til Aandens Virken og til Plov och Harv,
Gror atter Helteoldets faste Marv
I klare Hjerner og i stærke Lænder;
Og derfor flyver med sit Varselsord
Den høje Saga over Fjæld og Fjorde,
Og Folket undres ved den sære Klang.
Din Hjemstavn, Bonde! er en hellig Jord;
Hvad Norge var, det maa det engang vorde
Paa Land, paa Bølge og i Folkerang!»
Denna varma dikt med all dess straffande allvar, var en mycket
naturlig utgångspunkt för ett skaldelif, som var utkoradt att varmt
och kärleksfullt sluta sig till sitt fäderneslands folk och natur, men
som också tidigt måste lära sig bryta lansar och svänga gissel, så att
skaiden val på ett och annat ställe, af ifver, blef orättvis mot det
unga folket, och fordrade af detta nya folksamfund hvad det ännu
omöjligt kunde prestera. När skalden klagar öfver, att man otåligt
fordrar att straxt se frukt, och icke vill gifva utvecklingen tid, så
torde man kunna anföra detta yttrande mot honom sjelf och med
hans egna ord fråga:
»Skal Følelsen, mens den i Bannen gjærer,
Mens den endnu maa kjæmpe for sin Flugt
Forcere sig til Ydelse af Frugt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
