Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geland inlemnade »Campbellerne», Munch »Kong Sverres Ungdom».
Munch segrade och teatern öppnades med hans stycke. Det rönte ett
temligen kallt mottagande, och direktionen beslöt att äfven låta
uppföra Wergelands stycke. Detta steg, som i grunden var oförsigtigt,
då man borde kunnat veta, att Wergelands motståndare blott väntade
på den obetydligaste anledning, för att på det mest handgripliga sätt
visa honom sin missaktning, helsades med glädje i dessa hans
motståndares läger och man beredde sig på att rikta ett hufvudslag mot
Wergelands skaldeverksamhet. »Campbellerne» var — som man på
förhand kan ana, när man känner Wergelands natur och tidigare
dramatiska försök — ett svagt arbete, och innehöll, jemte enskilda
för-tjenster, stora synder mot de fordringar, man ställer på en dram.
Några af karakterema innehålla åtskilligt kraftfullt och godt, men
ingen af dem frigör sig från skaldens individuella väsende och står
såsom någonting för sig sjelf verkligt — ingen af dem är fullt
genomförd; flera äro öfverdrifna. Styckets obetydliga handling är
utspunnen till en tröttande bredd och enskilda sköna lyriska
dikter förmå naturligtvis icke hålla dramen uppe. Och likväl finns
det kanske knappt ett enda af Wergelands arbeten, hvari hans
skaldenaturs väsentliga egendomligheter framträda så slående, som just
i Campbellerne. Den varma och inspirerade tron, att det ädla och
redbara, trots alla nederlag, dock slutligen skall och måste segra, att
det dåliga skall och måste dragas fram för att skämmas ut, ja, till
och med genomgå denna skam inför deras ögon, som blifvit förtryckta,
gör skalden här till en verklig »Apollo Tortor», som ej drager i
betänkande, att liksom inför publikens ögon flå huden af den lefvande
Marsyas, på det rättvisan må tillfredsställas. — Skalden står här, icke
som en försyn, men som en skolmästare i sin lilla verld, utdelande lön
och straff, och man har skäl att beklaga sig öfver, att man i poesien
får se menniskan öfva så mycken vedergallningsrätt, att det blir intet
öfrigt att göra för den gudomliga Nemesis.
Straxt efter styckets första uppförande, som gick för sig i all
stillhet, var dess fall beslutat, och man beredde sig nu alldeles
hänsynslöst till planens utförande. Man skaffade tillhopa alla pipor,
skramlor, barntrumpeter etc., som kunde kommas öfver, och
biljettkontoret belägrades af »Troppister» — med detta namn, bland flera,
benämndes Wergelands motståndare, som bildade en »tropp; vi skulle
i våra dagar säga: »ett kotteri.»
Aftonen kom; publiken samlades. Wergeland var sjelf närvarande
i sin författareloge, och nu inträffade denna tilldragelse, som mer
än allt annat visar, huruledes ungdomlig hänsynslöshet, fanatism
och råhet å båda sidorna räckte hvarandra handen och blandade sig
med de bästa och varmaste intressen för litteraturens framgång hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
