Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu, då man kunde satta ett svart, ödesdigert »men» vid hans
mennkko-värde, trodde man, att man utan fara kunde säga: »Han är väl sto
som skald, men» — Tanken på ett affall och det till pä köpet
af så låga bevekelsegrunder, på ett bedrägeri, var alldeles främmande
for Wergelands karakter och i sjelfva verket trodde ingen derpå, men
det var så beqvämt att ropa ut det, för att frånröfva honom han’
popularitet.
Under det att hans fiender ofrivilligt bidrogo till att höja hare
anseende som skald, i det de nedsatte honom som menniska,
utvecklade sig Wergelands diktande förmåga allt mera genom betrycket i
det yttre. Från publicitetens stridsfält fördes han in på poesiens stQk
doftande skogsmark, och der uppgick nu för hans själ de syner, haa
framställde for sitt folk i dessa herrliga dikter, som tillhöra han«
sista år.
Från år 1838—1845 stiger han beständigt högre i fantasiens
åskådlighet,’ i känslans milda värma och innerlighet, i formens klarhet
och styrka. Han kan från denna tid fullt njutas som lyriker. — En
ljusare tid syntes, genom det allmänna bifallet och genom hans
utnämning till riksarkivarie, vilja uppgå för honom, då sjukdomen sände
honom bud från en högre verld. Huru stark han än var, hade sorger,
strider, ansträngningar för folkets väl, misskännande och en rättmätig
harm, en stor del i undergräfvandet af hans helsa; hans bröst led.
och han kände på förhand, att det var förbi med honom. Dä
samlade han sig, som den döende fågeln, hvars toner eljest blott klinga
brutna oeh disharmoniska, men som vid dödens annalkande fär
sångens fulla gåfva, till de svanesånger, af hvilka några ännu höra till
den norska litteraturens bästa prydnader, huru mycket skönt den ad
sedermera har imottagit.
Här möta vi nu, af större arbeten, den förut omtalade farces
»Den Constitutionelle», hans blad »For Almueklassen» samt farces
»Kringla», ett fälttåg mot de moderna, men misslyckade försöken att
tillvägabringa ett salongslif i Christiania och det dermed
sammanhängande stiftandet af ett danssällskap. Stycket innehöll sanna och
träffande karaktersstudier af Christianialifvets mångahanda småstadsaktig:i
löjligheter, som utmärkte »Troppen», och de af densamma smittade
borgerliga klasserna. Alla dessa arbeten tillhöra året 1839.
Året 1841 utkommo hans två sista farcer, båda riktade mot hans
fordna vän, Ludvig Kristensen Daa, med hvilken han, i anledning
af »Hofpensionen», hade blifrit invecklad i en lång och, på grund af
den fordna vänskapen, for båda parterna dubbelt sårande strid.
Ingenstädes framlyser Wergelands hjertegodhet mera än just i dessa
farcer, der han visserligen skarpt, men dock alltid försonligt
framställer sin; motståndare. Under det att »Engelskt Salt» sålunda allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
