Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igenom bibehåller satirens ton, i det han skämtande polemiserar mot
Daas anglomani, och under det att genom »Vinægers Fjældeventyr»
det går en fläkt af den rika kärlek till fosterlandet och dess ensliga
natur, som inspirerade skalden, lyfter sig återigen epilogen i »Engelskt
Salt» till en storartad lyrisk flygt i den forunderligt varma sång,
hvarmed han helsar Norges natur, i det de fordna fienderna, hvilka
uppträda i farcen, försonade sitta på klippkanten, se ut öfver dalen och
gripna af dess herrlighet utbryta:
»Det var min Sjæl en frydfuld Trang
At gjæste Norges Dale:
Den gamle Fjældkoll elsker Sang,
Den glade Hjerters Tale:
Kom til den fagre Maridal,
Til Kleivens svimlende Portal,
Kom hvorsomhelst, og Norge skal
Dig i sin Favn husvale —».
Slutversen lyder:
»Hist sianken Silje, Hæg og Piil
Og Bogn sig sammenranke;
Det nøgne Fjæld de dække vil,
Det er en kjerlig Tanke.
Saa norske Brødre, Bryst vid Bryst,
Vi ville med vemodig Lyst
Vor Moders Brøst selv hylle til,
Det er en kjærlig Tanke!»
Samma år utkom älven »Svalen, Et Skjærsommermorgenseventyr
for Modre, der have mistet Børn», hvarest isynnerhet inledningsdikten
utmärker sig genom samma rikedom af syner, framställda i de
målande strofer, som karakterisera nästan* alla hans sista dikter.
Ännu en gång efter Campbellerslaget visade sig Wergelands
sångmö på scenen; det var i »Venetianerne eller vänskap och kärlek», som
uppfördes år 1841. Till denna dram hade Wergeland taget motivet
från den gamla berättelsen om två romerska vänner, af hvilken den
ena af hängifvenhet för den andra, som älskade hans brud, hemligen
lät honom gifta sig med henne; men då saken slutligen yppades och
han blef förjagad, och sedermera, till följd af en falde sjelfangifvelse,
dömd för ett mord, förklarade hans lyckligare vän, som satt ibland
domarena, af tacksamhet sig såsom mördaren, hvilken scen grep den
verklige mördaren så djupt, att ban angaf sig sjelf. Denna berättelse,
hvilken, som man ser, hvilar på den rent antika uppfattningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
