Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vänskapen och dess öfver alla andra förhållanden upphöjda betydeL*-.
kunde visserligen lemna ett brukbart stoff till en dramatisk framställ*
ning i antik form och ande — men Wergeland inlade detta forhållande,
med några nödvändiga förändringar, i en medeltids situation, i en tid
och hos en nation, der vänskapsbegreppet således ingalunda stod höjd.
öfver andra menskliga förhållanden, utan tvärtom trädde djupt i
bakgrunden för medeltidens romantiskt ridderliga begrepp om kärleken —
en djup motsägelse i hela styckets anläggning, som redan var stor nog
att beröfva det dess inre sanning.
Känslan af den rika skatt, vår nation eger i sitt folkspråk, var
under Wergelands tid blott foga väckt. Sedan Storms Visor hade
ia-tet af betydenhet blifvit skrifvit på folkets språk. Wergeland kände
den norske bonden for väl för att icke veta, att han längtar att hön
sång och dikt klinga på sitt eget hvardagsspråk, och att icke blott
hemta det ifrån den för honom hälft främmande litteratur, som i vårt |
land endast tillhör de genom studier bildade. Detta förmådde
Wergeland att försöka sig i cn samling dikter för den norske bonden, och
han utgaf år 1842 »Langleiken», en Krands af Digtninger i Dølemaab
Men Wergeland var för litet van att taga sin diktaregåfva fången
under fordringen af en jemn, lätt förstådd framställning, för att verkligen
förmå fängsla allmogen genom sina sånger; dessutom beherrskade ban
icke rätt den ovana språkformen, och hans dikter på folkspråket blefro
sålunda, likasom så mycket annat af hans verksamhet, en röst i öknen,
men en röst, hvilken dock, som åtskilligt annat, hade »den første Gangs*
oändligt stora betydelse framför de sträfvanden, hvilka sedermera med
större framgång äro gjorda i samma riktning, på ett mera fullständigt
underlag af språkkunskap.
En desto rikare verksamhet anknyter sig till »judefrågans»
behandling i det norska stortinget samma år. Wergeland uppträdde här
sista gången på Norges politiska skådeplats såsom framställare af ett
förslag till förändring i grundlagens 2:dra paragraf, hvilken förbjöd judar
tillträde till riket. Som humanitetens och den religiösa toleransens
förespråkare samlade han här nationens bästa män omkring sig, ehurn
saken först gick igenom 7 år efter hans död (1851).
Denna verksamhet återförde honom icke blott i journalistiska
kretsar genom en följd af artiklar, isynnerhet i »Den Constitutionelle».
utan gaf anledning till den varma framställningen af
storthingsförhand-lingama i denna sak: »Jødesagen i det norske Storthing», och
fram-bragte den vackra diktkransen: »Jøden, ni blomstrende Tørnekviste.»
Wergeland var skald, och uteslutande skald, och det säger sig
således sjelft att den högsinnade värme, hvarmed han omfattade
judefrågan, måste kulminera i den för honom naturligaste uttrycksformen:
poesi. »Jøden» var den renaste, mest helgjutna, till ostörd njutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
