Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nande, hvilka, ehuru de, tyvärr, nu kommo för sent för att glädja
hans lif, likväl hunno förljufva hans sista dagar, så att han nu kunde
med rätta skämtande säga:
»Nu, då jeg blegner,
Byster man gjør og Portrætter man tegner.»
Under sin sjukdom skref han sitt lifs bekännelse, de friska odi
frimodiga »Hasselnødder», som mera än något annat af hans arbeter
gifra läsaren tillfälle att forstå hans personlighet* hans innersta
väsende, samt den ofulländade dramen »Fjeldstuen», i hvilket stycke
fore-komma flere ansatser till ett verkligt drama än i något annat af hans
dramatiska verk. Det utkom, likasom sångspelet »Søkadettema i Land»,
efter skaldens död.
Från sin dödsbädd utsände Wergeland slutligen dessa förunderligt
herrliga dikter, hans svanesånger, hvilka utgöra höjdpunkten i hela
hans skaldeskap, likasom han i dem nedlade hela den glödande värme
och lefnadsfriskhet, hvaraf detta sårade bröst var så fullt Hvilken
glädje af lifvet och hvilka syner från en högre verld ligga icke i de
två dikterna: »Til Føraaret» och »Den smukke Familie».
Till »Føraaret» ropar han om räddning, om lif i de mest gripande
böner:
»O Føraar! Føraar! red mig!
Ingen har elsket dig ømmere end jeg!
Dit første Græs er mig mere værdt end en Smaragd,
Jeg kalder dine Anemoner Aarets Pryd,
Skjønt jeg nok ved, att Roserne ville komme.»
Den 12 Juli 1845, kort efter sedan dessa dikter voro skrifha,
utandades han sin rika skaldesjäl, och den krans, folket hade blifvit
honom skyldig, medan han lefde, blef nu, löfrik och fuktad af tårar,
lagd på hans kista. Han hade hållit sitt ord; det hade blifvit
sanning, detta: »Jeg er kun Digter» — och: »det er mit Maal at blive
en god norsk Borger.»
Den nu afslutade striden hade i ett och allt omskapat tillståndet
på den norska parnassen. I stället för ett lugnt omyndighetstillstånd,
der hvarje fogel hade lof att fjunga efter sitt näbb, hade en kritik
ihträdt, hvilken, såsom det ofta går vid dennas första framträdande,
till och med blef anspråksfull och skoningslös. Men denna kritik,
som fortplantade sig äfven till vårt sällskapslif och gjorde salongernas
figurer’ ängsliga och osäkra, blef af oberäkneligt gagn både för
litteraturen och samfundet, ty den rensade luften som ett välgörande åsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
